"Pride, pride, pride!"
Damrösten i luren säger orden med skarp, ogillande ton. Hon är vansinnig över vår pridebevakning och kallar det för propaganda.
”Vill ni att alla ska bli som dom? Du kanske är homosexuell själv?”
Igår gick vi i mål. Katrineholms första pride har genomförts!
Efter mer än en månads nedräkning med nya artiklar varje tidningsdag hoppas jag att Katrineholms-Kuriren har ökat kunskapen om hbtq och har bidragit till att vi (ja, även vi heterosexuella – för nej, jag är inte homosexuell, men tar ändå tydligt ställning för pride) blev fler som slöt upp i pridetåget och visade att vi står upp för alla människors lika värde och för rätten att vara den jag är.
Ge plats åt nya perspektiv – något som pressfriheten gör möjligt
Och nej, någon propaganda har våra publiceringar aldrig varit frågan om. Däremot en vilja att synliggöra och ge så många människor som möjligt chansen att höras. Ge plats åt nya perspektiv och berättelser. Något som faktiskt hela tiden är vår vilja med journalistiken och som pressfriheten gör möjligt.
Men damen i luren vill slippa de andra perspektiven. Kanske hoppas hon att samtalen till redaktionen ska få oss att tystna, att sluta skriva om det hon inte gillar. Det vore det farligaste som kan hända i en demokrati och det påpekade kulturminister Alice Bah Kuhnke när hon besökte Sörmland i onsdags, på pressfrihetens dag:
"När en journalist hotas och hatas till tystnad drabbar det oss alla och hotar vår demokrati. Lika upprörande som sorgligt som uppmanande”, sa hon och uppmanade oss att fortsätta.
Vad händer med ett samhälle där perspektiven blir färre?
Hat och hot är en del av många journalisters vardag. Ofta tänker vi kanske på grövre uttryck än de som damen ger röst åt. Men även hennes ord är hat och undersökningar visar att just hat får journalister att självcensurera och tystna en smula. Vad händer med ett samhälle där perspektiven blir färre, där bilderna du kan ta del av blir få och alla följer samma linje? Vi närmar oss en diktatur, där oliktänkande riskerar påföljder.
Jag säger till damen i luren att jag ser vår journalistik kring pride som ett resultat av pressfrihet, av åsiktsfrihet och av yttrandefrihet. Samma grund som också ger henne rätt att tycka och ge uttryck för det hon gör: homofobi, och oss rätten att spegla även det.
Det finns krafter som vill krympa pressfriheten. Reportrar utan gränsers färska pressfrihetsindex visar att mediefriheten aldrig varit så hotad som nu, även om Sverige klättrar till indexets andraplats.
Vi vill ingenting annat än att bevara pressfriheten och stå upp för rätten att vara den vi är
Amnesty International har just nu en aktion som tydligt visar vad bristen på pressfrihet innebär: 1 april rapporterade den ryska tidningen Novaja Gazeta om att över 100 män som påstods vara homosexuella förts bort i Tjetjenien. Tidningens journalister utsätts nu för hot på grund av rapporteringen och Amnesty vill med kampanjen få ryska myndigheter att utreda hoten. (Ryssland hamnar på plats 148 av 180 i pressfrihetsindex). Utvecklingen i Ryssland visar både en intolerans mot homosexuella och en begränsad möjlighet för pressen att skriva. Vill vi ha det så i Sverige?
"Vill ni att alla ska bli som dom?” frågar damen. Vi vill ingenting annat än att bevara pressfriheten och stå upp för rätten att vara den vi är, utan att behöva gömma undan och vara rädd. Oavsett homosexuell eller homofob.
Därför går vi i pride, därför har vi färgat tidningshuvudet i regnbågsfärger.