Jag formligen älskar Barbro Lindgrens figurer Loranga, Masarin och Dartanjang. Kan man tänka sig något roligare än en pappa som bara vill leka, vägrar att jobba och går klädd i en tehuva och morgonrock, en pojke som är vuxnare än sin pappa och en senil farfar som tror att han är ömsom indian, ömsom läkare och ömsom rörmokare?
Dessa personligheter och deras upptåg utgör skånska Originalteaterns föreställning, som alltså gavs vid två tillfällen på Djulö friluftsscen i går eftermiddag. Vädret var bästa möjliga och inträdet fritt och berättelser med Loranga, Masarin och Dartanjang har visats i form av tecknad film i tv, alltså var det fullsatt i friluftsteatern.
Ensemblen, med Vingåkerssonen Sven Boräng som Masarin, Jens Lindvall som Loranga och Kristoffer Hellström som Dartanjang, och diverse andra birollsfigurer går ut hårt från första sekund med berättelsen om när farfar Dartanjang trodde att han var indianen Hjortfot.
Det är spring, skrik, smällar och skratt. Barnen är med på noterna och det hela är riktigt kul.
Publiken får och vara med om inbrott hemma hos Loranga och Masarin, gå med på jakt efter en skorpiontunna och bota Loranga från sjukdomen hopphjärta innan föreställningen till slut tappar tempo. Handlingen med alla olika figurer och problemet som uppstår när den bistra verkligheten kommer i kapp Loranga (han har inga pengar att köpa korv för), blir för komplicerad för att de minsta barnen ska orka hålla intresset uppe till hundra procent.
För oss andra blir det förstås desto mer intressant när frågan uppstår: måste alla vuxna jobba?
Sven Boräng då? Ja, det märks att han har kommit en bit på väg i sin teaterutbildning, och har lagt amatörstadiet bakom sig. Vi kommer säkert att få se mer av honom på såväl teaterscener som i tv-rutan och på filmduken.
Att Katrineholms teaterförening följer sin tradition med att bjuda på barnteater på Djulö varje sommar är mycket trevligt. Denna gång gläds jag också åt att föreställningen kommer att ges också i Säfstaholms slottspark i morgon, också då med fritt inträde.