I slutet av förra veckan fick Anna Björnberg och Christer Andersson svart på vitt att det fanns stora brister i vården av deras son.
Det har nu gått mer än ett år sedan Wilhelm dog, 2,5 år gammal. Vi sitter vid föräldrarnas köksbord i villan i Eskilstuna. Minnena gör fortfarande ont, fruktansvärt ont. Då och då kommer tårarna.
– För oss har livet stannat, säger Christer.
”Döva öron”
Men de har valt att ändå berätta, för att något liknande inte ska hända igen.
– Även sjukvården kan göra fel. Vi kände oss nonchalant behandlade och det kändes som vi pratade för döva öron.
Anna och Christers mardröm började fredagen den 31 oktober 2008.
Vid lunchtid ringde de från dagis och sa att Wilhelm inte ville ha någon mat, och att han kräktes. Hemma fortsatte han att kräkas.
– Då trodde vi att det var vanlig maginfluensa. Han fick Ipren eftersom han hade ont, och vatten och blåbärssoppa.
På lördagen var Wilhelm sämre och magen hade svullnat. Då ringde de till Kungsgatans vårdcentral som hade jouröppet.
– De sa till oss att åka upp till akuten direkt och ringde in en remiss, berättar Christer.
Dröjde 40 minuter
– Vi var där 12, men trots remissen dröjde det 40 minuter innan vi fick komma fram till luckan. Och klockan hann bli nästan 14.30 innan vi fick träffa en läkare.
Redan då väcktes misstankar om blindtarmsinflammation. Kirurgjouren kopplas in, en AT-läkare utan erfarenhet som i sin tur söker mellanjour och bakjour. Dessa var få fullt upptagna av en operation.
– Men efteråt har vi fått veta att en av dem hade kunnat gå ifrån om han fått veta hur allvarligt det var, säger Anna.
Wilhelm skickades upp till barnavdelningen. Men först efter efter skiftbytet klockan 19 började det hända saker.
– Den nye läkaren såg direkt att det var allvarligt och sedan rasslade det till.
Ultraljud och akut operation. Efter tre timmar på uppvaket tillbaka till barnavdelningen. Klockan var då 02.30.
Föräldrarna uppfattade det som läkarna hade situationen under kontroll.
Anna som var kvar på sjukhuset slumrade till en stund. Christer åkte hem för att sova, eftersom bara en av föräldrarna fick vara hos Wilhelm.
– Vid sextiden väckte de mig och sa skynda dig nu är det bråttom, berättar Anna.
Iltransport
Det blev iltransport tillbaka till intensiven.
– Jag ringde till Christer och berättade att något hade hänt, jag visste inte vad men bad honom skynda sig. Vi fick veta att Wilhelm hade fått en septisk chock, alltså blodförgiftning. Han fick dropp, blod och kopplades till respirator.
Sedan fick Anna och Christer besked om att det såg stabilt ut.
– Vi uppfattade det som Wilhelm blivit bättre. Ingen sa något om att han i själva verket blev sämre och sämre.
Strax före 9 beslutades om transport till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Men också nu går timmarna. Transporten från Stockholm dröjer.
– Klockan 13 går stora larmet, berättar Anna. Wilhelm börjar tappa puls. Vi tror att om han hade varit i Stockholm då hade de kunnat rädda honom. Men det verkar som kommunikationen brustit. Eskilstuna hade inte varit tydliga om hur dålig han var.
Var försent
Först klockan 19 hämtas Wilhelm.
– Men jag visste att det var för sent, säger Christer.
Syrebrist hade gett Wilhelm så svåra hjärnskador att hans liv inte gick att rädda.
Det värsta som kunde hända hade hänt. Men det stannade inte med det.
– När vi kom hem fick vi inget som helst stöd, ingen från Mälarsjukhuset hörde av sig och frågade hur det var, berättar Anna. Vi fick själva ordna med kuratorstöd.
Enorm saknad
Socialstyrelsen kritik mot Mälarsjukhuset är välkommen.
– Saknaden efter Wilhelm är fortfarande enorm, men den ger oss hopp, säger Anna. Något måste göras så att en sådan här sak inte kan hända igen. Det är vår drivkraft.
Händelsen är också anmäld till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, och till Patientansvarsnämnden.