Jag vet inte om det fortfarande finns de som fantiserar om en framtid där varken kommunfullmäktige eller riksdag behövs eftersom medborgarna själva kan fatta besluten vi sina hemdatorer. Om en tid då inte all offentlig makt längre ska ”utgå från folket” som det står i portalparagrafen till vår grundlag, utan där folket har makten. Jag vet inte, men jag är rädd för att tekniknaivisterna finns. De borde inte vara farliga, för de utgör ännu bara en liten minoritet. Men det är en minoritet vi måste ta hänsyn till och bry oss om. Om inte riskerar vi att bli manipulerade.
Jag minns inte riktigt när jag först läste diverse förståsigpåares och så kallade framtidsforskares fantasier, om hur vi kommer att kunna folkomrösta om små och stora saker vid våra framtida datamaskiner. En tid då vi inte behöver fatta beslut genom valda ombud i kommunfullmäktige och riksdag. En tid då politiska partier kanske skulle bli onödiga. Jag minns bara att det var så länge sedan, att datorer som kallades små tog hela rum i anspråk – rum som i motsats till vanliga kontorsrum luftkonditionerades eftersom maskinerna inte som arbetande människor tålde sommarvärme.
Tekniken är inne
I dag, 35 år senare, är den nya tekniken inne. Betyder det att det demokratiska systemet, det representativa, är ute? Ju mer jag funderar över saken, desto mer imponeras jag över hur klokt de tänkte, de som konstruerade grunderna till vårt gamla demokratiska system. Det är ganska krångligt och alla förstår inte att tillämpa det fullt ut. I Sverige har vi också haft en benägenhet att låta somliga utväxter, vi kallar dem intresseorganisationer, växa in i själva systemet, vilket ibland rubbat maktbalanserna. Men systemet som sådant håller än. Och ju mer tekniken utvecklas desto viktigare är det att vi har en demokratimodell att hålla oss till. Men också att vi använder tekniken för demokrati – inte anarki.
Av någon anledning skapar vi hela tiden skapa konflikter där de egentligen inte finns. Som till exempel i debatten om stad och land. Jag kan till exempel inte tänka mig Katrineholms kommun utan levande landsbygd. Men landsbygden i Katrineholms kommun lever rimligen bättre om centralorten utvecklas mera. Därför tycker jag det är lite tråkigt att Inger Fredriksson (c) i sällskap med de andra i den borgerliga oppositionen söker partipolitisk strid om att stadsarkitektkontoret börjat med centralorten i sin översiktsplan för kommunen. Jag tycker också att stadsarkitektkontoret borde ha sett till att behandla kommunen som den enhet den måste vara. Och att Göran Dahlström, eller vem det nu kan vara som bestämt det här, sett till att minoriteterna, den politiska och den på landsbygden, fått vara med och bestämma.
Då kanske vi hade fått en sund debatt med samförstånd om centralortens nödvändiga utveckling i hela kommunens intresse.
Ofrånkomlig kris
I Vingåker blev konflikten mellan centralort och ytterområden ett besynnerligt internt Vingåkersrosornas krig. Att det blev en konflikt om skolnedläggningarna var i sig inte konstigt. När ett parti först ger ett tydligt vallöfte om att ingen skola i ytterområdena ska läggas ner, vinner valet och lovar en ordentlig medborgardialog men vägrar lyssna på medborgarna, lägger locket på debatten och sedan lägga ner skolorna är det klart att något gick galet. Förtroendekrisen var ofrånkomlig.
Det unika var att det inte var en minoritet i fullmäktige som krävde en majoritetspolitikers avgång, utan en falang – eller som det kanske visade sig – en del av en falang inom majoritetspartiet.
Det väcktes ingen misstroendeförklaring. På det Arbetarekommunmöte där frågan togs upp blev det inget uttalande om misstro mot kommunalrådet Camilla Anglemark. Några är nu mycket besvikna och hävdar att deras företrädare därmed trotsade de lokala föreningarnas majoriteter. Men det kan de faktiskt inte veta.
De som röstade mot misstroendeförklaringen hade inte bara att bedöma hur medlemmarna hade röstat, utan hur medlemmarna hade röstat om de hade haft all relevant information. Allt talar då för att de gjorde rätt bedömning; det fanns inte majoritet inom arbetarekommunen för att kräva Camilla Anglemarks avgång.
Dubbelfel i tanken
Bland de besvikna görs gällande att det nu är synd om Camilla Anglemark, som tvingas vänta på sin ofrånkomliga politiska dödsdom tills nomineringarna. Det är dubbelfel i tanken. Hon tvingas inte vänta på någon annan dom än den som varje politiker har att se fram emot vid mandatperiodens slut. Hon är vald för fyra år och efter den ska hon ställas inför skranket, precis som alla andra politiker. Och det är då, men först då, som domen faller.
Vingåkersfallet visar att det gamla, lite formella, demokratiska systemet faktiskt fungerar. I en direktdemokrati med snabba omröstningar samtidigt som känslorna svallar i stridens hetta kan en liten minoritet plötsligt bli dominerande. Men regelverket ger tid för eftertanke. Och tid för kommunikation, som etablissemanget inte till fullo förstod att utnyttja.
Alla inför skranket
Jag påstår inte att kommunfullmäktiges nedläggningsbeslut i våras var rätt i sak. Ärendet sköttes miserabelt. Men besluten fattades och är numera verkställda. Då gäller det att gilla läget – till nästa val då alla politiker står inför skranket.
Den teknik som numera finns hade kunnat användas i en verkligt fungerande medborgardialog. Vad hade hänt om till exempel det ”hemliga” beredningsmaterialet offentliggjorts från början? I Katrineholms-Kuriren förstås. Men också på nätet.
Vi håller på att få en idiotisk och farlig konfliksituation mellan generationerna om nätets negativa eller positiva inverkan på vår traditionella demokrati. Vi måste lyssna på varandra och lära oss att använda den nya tekniken till demokrati. Annars blir det anarki.