Vi måste fixa det här tillsammans

Men det jag minns mest är kärleken. Hur svenskarna öppnade sina hem och sina hjärtan för de drabbade, hur vi tillsammans tog oss ur chocken och traumat.

Men i Johannes Anyurus roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” skildras en helt annan verklighet. Boken utspelar sig i en tid lik vår egen. Det första som händer är det som hela boken kommer kretsa kring: tre unga muslimer, Nour, Amir och Hamad, utför ett terrordåd i centrala Göteborg.

Men Nour inser plötsligt en sak: hon har sett det här förut. Hon har sett hela stället sprängas i luften, hon har sett Amir skära halsen av gisslan och hon har sett Hamad dö. Hon har sett löpsedlarna dagen efter, hon har sett videon från terrordådet. För hon kommer från framtiden.

I det Sverige som Nour kommer ifrån, femton år efter terrordådet, är allt annorlunda. Muslimer och så kallade ”Sverigefiender” ses som ett hot mot demokratin och de straffas genom spärrade bankkonton, utvisningar och fängsling. Efter dådet spärras Nour, den enda överlevande av dem som utförde attentatet, in på en psykiatrisk klinik.

Hon får kontakt med en författare vars verk hon läst och han börjar besöka henne. Hon berättar den besynnerliga historien som hon påstår är hennes liv, om den dystopiska framtid som hägrar, om den dagliga diskrimineringen som hon och andra muslimer tvingas utstå.

I de minnen som Nour har från framtiden minns hon varken sitt eller sina föräldrars namn. Hon minns överhuvudtaget inte vardagen, bara den ständiga skräcken. Hon minns sin mor, som vägrade skriva på det så kallade ”medborgarkontraktet” och hur allting förändrades efter det.

När hennes mor sågs som ”Sverigefiende” var alla hennes tillgångar spärrade och hon hotades att bli fängslad. Men när familjen bestämmer sig för att fly till Algeriet, där islam inte är förbjudet, dör modern plötsligt under mystiska omständigheter och de tvingas att bo i Kaningården, ett läger för muslimer och Sverigefiender.

”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” får verkligen läsaren att tänka till. Jag tänker att vi tillsammans måste se till så att vårt Sverige aldrig blir ett Sverige som värdesätter människor olika och att vi måste komma ihåg att kärleken övervinner allt.