Det är en märklig känsla att läsa på nätet eller i mobilen att man ska dö. Av en slump upptäckte jag härom sistens några rader som en flicka och hennes vänner hade skrivit om mig i Bilddagboken. Bland annat kunde jag läsa att jag är en subba, en fitta, en bitch. Och som avrundning ”Fitta, vi ska döööööööda henne”, och så ett glasklart svar: ”Japp vi dödar henne”.
Nu blev jag aldrig särskilt rädd. Detta skrevs för tre år sedan och jag lever uppenbarligen fortfarande. Anled-ningen till invektiven var att jag hade skrivit en artikel som inte passade. Ingen kunde på något vis känna igen sig i artikeln, men flickan med Bilddagboken tyckte ändå att jag hade hängt ut hennes vän.
Och då tyckte hon att det var okej att skriva att jag skulle dödas. Märkliga människa.
Det är nämligen inte okej, lika lite som det är okej att om och om igen skriva till en före detta flickvän att hon borde ta livet av sig och att hon är en hora.
Jag känner en ung kvinna som råkade ut för ryktesspridning på nätet. Den resulterade i en djup depression som förstörde flera år av hennes liv.
I detta sammanhang är det förstås oundvikligt att komma in på ämnet Bjästa. Det finns hur mycket som helst att säga. Men när det gäller sättet att uttrycka sig på nätet fastnade jag för den unga tjejen som skrev ett hårresande inlägg, toppat av ord om att våldtäktsoffren borde brännas på bål, att deras ögon skulle stickas ut och naglar dras ut.
När reportern i Uppdrag granskning intervjuade tjejen efteråt sa hon att hon hade varit så fruktansvärt arg när hon skrev, att det var omoget av henne och att hon nu har lagt allt bakom sig.
För henne är saken utagerad. Hon var arg, hon skrev det som ploppade upp i hennes huvud, och så var saken klar för hennes del. Räknar hon därmed med att våldtäkts-offren ska lägga allt bakom sig? Skulle inte tro det. De grova kränkningarna kommer för evigt att snurra omkring därute i cyberrymden.
Ann Frisén, professor som forskar på cybermobbning, säger till Svenska Dagbladet att det är accepterat att vara mer aggressiv och grov på nätet. ”Det man gör på nätet är impulsivt, snabbt och kortsiktigt medan effekterna kan bli väldigt långsiktiga”, säger hon. Hon påpekar också att vuxna är frånvarande och att det som unga gör på nätet ofta inte får några konsekvenser.
De vuxnas frånvaro i Bjästa är ett praktexempel på det. Rektorn, prästen och fritidsledaren såg ut som fågelholkar i ansiktet när de konfronterades med hatkampanjen på nätet mot flickorna.
I den bästa av världar kunde händelserna i Bjästa ha blivit en läxa för oss alla. Vi kunde ha flyttat ut våra barns datorer i vardagsrummen där vi kunde se hur de uppför sig på nätet, och hur de blir bemötta. Vi kunde ha insett att Bjästa inte är helvetets förgård där ondskan förkropp-sligats i tusental, utan att en sådan sak skulle kunna hända var som helst. Vi kunde, gammal som ung, ha tagit ett steg tillbaka och tänkt över hur vi själva bemöter våra medmänniskor på nätet och i verkliga livet.
Men vad händer? Samma typ av hat som våldtäktsoffren utsattes för vänds mot Bjästa. Våldtäktsmannens familj mordhotas, prästen likaså, och på Facebook startas inte bara stödgrupper för brottsoffren utan också gruppen ”Vi som hatar ”Oskar” som våldtog ”Linnea” och ”Jennifer”.
”Här ska vi INTE skriva massa spydiga ord om någon av dessa personer, det är bara en grupp för att visa att vi bryr oss”, skriver den som startade gruppen.
De 1 804 medlemmarna i gruppen har uppenbarligen inte fattat någonting. De har skrivit under på att bry sig genom att hata.
Och när har hat och kränkningar lett utvecklingen framåt i världen? Den som kan komma på ett enda exempel på det får en puss i påsk.