Jag undviker helst huvudstaden eftersom den har för många människor, byggarbetsplatser och fordon i sig, men ibland är ett besök oundvikligt. Senast, i myllret, blev det tydligare än nånsin att mobilen är vår livlina, snuttefilt och cigg. Folk lyckas oftast navigera sig fram med ett öga på skärmen och ett på trafiken. Det är beundransvärt. Jag som föredrar folktomma grusvägar skulle direkt bli mos under en buss.
Nu har jag vant mig vid mobilandet. Men jag kan inte vänja mig vid att behöva lyssna på ena änden av privata samtal om blöta festkvällar och kraschande förhållanden. Men så passerar en tjej på en trottoar intill Sergels torg och utbrister i sin lur: ”Men jag har ju bara ett liv, en kropp, en hälsa!”
Det får bli mitt mantra innan jag äntligen får kliva på tåget hem till byn. Med ett liv, en kropp och en hälsa ska man göra saker som man tycker om. Att vistas i folkmassor, klättra som en Super Mario i provisoriska trappor och tunnlar i byggkaos och försöka överleva i storstadstrafik är inte en sådan sak.