"Jag vill ge en käftsmäll åt patriarkatet"
Namn: Cecilia ”Cia" Ronach
Ålder: 48, på det 49:e.
Familj: Maken Tomas och två söner, 20 och 15 år.
Yrke: Frisörmästare med eget företag med fyra anställda, dansare och koreograf (välkänd från bland annat Katrineholmsrevyn).
Om mig:
– Jag heter Cecilia Ronach, men kallas Cia av alla. Många tror att jag och min syster är gifta med två bröder Ronach. Men det är de som är gifta med två systrar Ronach. Tomas tog mitt efternamn när vi gifte oss. Jag ville inte byta. Ronach är lite annorlunda och sen tycker jag inte att jag som kvinna ska förväntas ta mannens efternamn.
– Jag är frisör och dansare - folk har en bild av mig redan innan de träffat mig; ytlig amatörpsykolog, en piffig typ med lösnaglar och fransar. Men jag är ju inte sådan, jag är inte glamourös för fem öre!
– Som frisör gör jag ett hantverk, som byggjobbare och VVS:are – men de har det mer förspänt än vi vad gäller lön, arvoden och avtal, trots att vi har samma utbildningslängd i botten. Det är stora skillnader överhuvudtaget och det är klart det beror på genus. Inom frisörbranschen är 90 procent kvinnor. De flesta är egenföretagare. Vi förväntas jobba efter fyra-fem, när folk är lediga, men folk är hemma från jobbet hela dagen och väntar på rörmokaren.
Om normer:
– Jag har funderat på det där. När jag ser tillbaka ser jag att jag varit utsatt även om jag inte sett mig som utsatt. Som när revyn startade för 30 år sedan kallades vi bara för Balletten, vi kallades inte vid namn. De medelålders männen öppnade dörren till logen, där vi stod halvnakna, och flåsade när de skulle säga något. Vi förväntades fnittra. Det skulle bara vara så. Sen insåg jag hur det skulle ses om ett gäng äldre damer skulle slita upp dörren och kolla på unga, halvnakna pojkar…
– Jag har fått många lilla-gumman-klappar på huvudet. Inte på jobbet, där är det kvinnodominerat, men av säljare. De är bara män, unga och väldigt snygga, men som inte kan något om branschen. De ska tala om för mig vad jag ska ha – för de är ju män.
– Att bryta normer är inte lätt. Det kräver styrka. Jag har jobbat en del med danslektioner i skolorna och ser att könsnormer lever kvar, begränsar och styr. Det är sorgligt. Utvecklingen borde ha gått längre, för vi pratar så mycket om det.
Därför är jag med:
– För alla människors lika värde. Jag vet att jag är en privilegierad vit kvinna i min bästa ålder. Många i min ålder är karriärister och materialister. Men om jag kan påverka några vill jag det. Jag är trött på den stereotypa bilden av kvinnan, avklädda bilder och kvinnor i sexistiska positioner. Jag hoppas av hela mitt hjärta att världen ska se ut sådan att man får älska vem man vill, bo var man vill och ha lika värde. Jag vill inte tro att det går åt helvete, trots Putin och Trump. Upplysning och att stå på sig är vapnen.
Om fotograferingen:
– Jag hoppas att människor kan se i bilden att jag vill säga någonting. Jag vill ge en käftsmäll åt patriarkatet.
[fakta nr="1"]
"Normer är något som kan utvecklas och förändras"
Namn: Göran Dahlström
Ålder: 66 år
Familj: fru, tre barn och ett barnbarn
Yrke: kommunstyrelsens ordförande och kommunalråd i Katrineholm
Om mig:
– Jag är uppvuxen inom idrottsrörelsen och spelade bandy och fotboll till junioråldern, då hade jag redan börjat som tränare för pojklag. Jag har varit a-lagstränare för KSK fotboll, och för KSK:s bandylag i elitserien under tre år. Jag tror att jag fortfarande är den yngsta tränaren bandyns elitserie har haft. Jag var bara 24 år så många spelare var äldre än jag. Men jag har nog alltid varit någon form av ledarperson.
– Ledaregenskaperna har jag nog fått som ensambarn med yrkesarbetande föräldrar. Båda ville jobba antar jag. De flesta på Sörmlandsgatan hade mammor som var hemma, men jag fick klara mig själv.
– Under 25 år arbetade jag inom missbruks- och kriminalvård. Egentligen var det en tillfällighet. Ett behandlingshem utanför Katrineholm sökte en fritidsledare och jag fick jobbet. Jag slutade som vd för verksamheten.
– Det känns konstigt att jag som ofta varit yngst inom idrotten och arbetslivet helt plötsligt är bland de äldsta, jag känner mig ju inte speciellt gammal. Jag känner fortfarande entusiasm och glädje inför jobbet och har erfarenhet att dela med mig av. Jag arbetar för att jag har lust och inte för att jag måste.
Om normer:
– Normer är något som inte är nedskrivet men har varit eller borde ha varit en överenskommelse i samhället. Vi borde dela normerna med varandra. Jag tänker att normer är något som är oskrivet men finns människor emellan. Normer är också något som kan utvecklas och förändras.
– Det kan ju också handla om hur man behandlar människor på grund av till exempel ålder, kön, bakgrund och könsidentitet. Det finns många frågor man aldrig pratade om förut men som vi behöver diskutera i dag för att bygga samhället.
– Det är bra att vi medvetandegör hur vi förhåller oss till varandra, vilka normer vi har. Vi behöver hela tiden titta på det, diskutera förhållningssätt och kanske förändra.
Därför är jag med:
– Det är oerhört viktigt att kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma makt att påverka sina liv och samhället. Vi är inte där än, titta på lönerna till exempel. Men vi har kommit längre än många andra länder.
– Vi måste fortsätta med jämställdhetsintegreringen inom kommunen. Servicen till medborgarna ska vara lika oberoende av kön. Får till exempel kvinnor och män som behöver äldreomsorg samma hjälp? Eller behandlas pojkar och flickor på förskolan likadant? Hur fördelas idrottstiderna på Sportcentrum? Det finns massor för kommunen att titta på.
– Det viktigaste är att inte släppa jämställdhetstänket. Det är ett ständigt pågående arbete som måste fortsätta varje dag.
Om fotograferingen:
– Det var väldigt annorlunda att se sig själv med nagellack.
– Jag blev väldigt medveten om hur man förväntas vara som kvinna respektive man under fotograferingen. Jag har vad som kan uppfattas som kvinnliga poser på bilderna vi tog. Det är ju idéer som vi har med oss och för vidare, vad som är kvinnligt och manligt.
– Under fotograferingen kom jag att tänka på när jag var på semester för några år sedan. Ett gäng tonårstjejer poserade på badstranden och plutade med munnen. De tog selfies. Och det får de självklart göra. Men man kanske måste fundera på varför man gör på det sättet, och vad resultatet blir. Kanske är det likadant för unga män, men de kanske poserar på gymmet i stället?
[fakta nr="2"]
"Att testa det omtalade mansskrevandet var grymt jobbigt"
Namn: Marie Hillblom
Ålder: 45 år
Familj: sambo, två söner på 12 och 9 år.
Yrke: chefredaktör och ansvarig utgivare för Katrineholms-Kuriren
Om mig själv:
– Jag är människa, kvinna, chef och lagspelare. Jag älskar att möta och skriva om människor. Jag är storasyster och har alltid varit en ansvarstagande person, typ ordningsman i klassen och elevrådsrepresentant, jag har nog varit lite Pretto-Marie, Plugg-Marie. Mitt engagemang i ungdomsföreningar visade mig att man kan skapa och förändra om man hjälps åt och drivs av en vision.
– När jag började plugga till tandläkare lurade jag mig själv. Jag gjorde ett studieuppehåll efter fem terminer, läste franska och sedan pluggade jag till vetenskapsjournalist.
– Jag fattar att jag är uppvuxen i ett socialt sammanhang som jag förstår har format mig. Mina föräldrar satt och rättade böcker på kvällarna och radion i köket stod alltid på P1 när jag växte upp. Jag fick med mig kunskap och uppmuntrades att vara nyfiken. Det är jag väldigt glad för.
– Som chef jobbar jag mycket mer än heltid, det vore omöjligt om inte min sambo tog huvudansvar för barn och hem. Men för mig är det inte konstigt. Mina föräldrar delade på en lärartjänst för att kunna ta hand om mig redan innan delad föräldraledighet fanns. Det är jätteviktigt att ha förebilder som visar att man kan göra på andra sätt än alla andra.
Om normer:
– Många människor tror att de måste vara på ett visst sätt för att bli accepterade. Jag tycker det är tråkigt med normer som leder till att vi ska stöpas i samma form.
– Kanske är det lätt att tro att man bryter normer när man på många sätt är normen. Jag är vit, medelklass, högskoleutbildad, hetero och förälder.
– Jag är stor, och lång och tycker ofta att jag inte passar in i mallen. Därför har jag sällan haft skor med höga klackar. Min sambo är lång så när jag träffade honom kändes det okej att ha klackar. Nu kan jag tycka att det känns lite coolt att vara längst, och så ser man bra på konserter.
– Samhället och världen blir bättre med mångfald och om alla tillåts vara den vi vill utan risk att bli trakasserade eller förminskade.
– Priset som homovänligaste Eskilstunabon 1999 är jag grymt stolt över. Jag hade gjort en artikelserie om homosexuellas situation. Några år senare när jag var bjuden på RFSL-festen blev jag uppbjuden av en tjej. Hon tyckte jag var modig som dansade med henne. Jag är nog trygg i mig själv, och så har jag alltid dansat med tjejer. I Sparreholm där jag växte upp var det underskott på killarna när vi dansade.
Därför är jag med:
– Jag hatar orättvisor och tycker att det är spännande med olikheter även om det kan vara det svåraste som finns.
– Normen säger väl att en chefstyp i det privata näringslivet oftast är en kostymklädd man. Han är van att för sig och göra sin röst hörd. Det är viktigt att visa att det också kan vara en kvinna som är chef, utan kostym men i färgstark klädsel. Att visa att hon också vågar ta för sig och göra sin röst hörd.
– Jag hoppas kunna peppa människor att våga vara sig själva fullt ut och bli medvetna om de normer som bromsar, hämmar och gör samhället smalare än nödvändigt.
– Och så hoppas jag peppa fler tjejer och kvinnor att ta mer plats i samhället. Jag tänker att bilden kan stärka andra att våga vara den de vill vara.
Om fotograferingen:
– Den satte fokus på hur fast i normer vi är. Att testa det omtalade mansskrevandet var grymt jobbigt.
– För mig signalerar manskrevandet "jag vet bäst, jag är överlägsen". Så ser inte jag på mig själv och jag vill inte sända ut den signalen heller. Mansskrevaren är för mig en person som klampar fram och tar för sig och kör över andra. För mig är det provocerande. Jag tror ju på att vara ett lag och lyssna på varandra, och att vara lite streetsmart och ödmjuk.
– Som yngre var skitblyg och blev alltid röd i ansiktet. Men jag bestämde mig i trean på gymnasiet för att ta mer plats. Nu räcker det, nu är det jag som har kommandot.
– Det är också normbrytande att se en otränad 45-åring kvinnas feta överarmar. Att det är okej att visa upp dem. Oftast när man ser bar hud så är den vältrimmad. Min högra överarm fyller en extra stor funktion för mig. Där sitter en freestyle libre-knapp som läser av blodsockernivån i kroppen. Den visar när det är dags för insulin, och hur mycket. Jag har diabetes. Typ 1.
[fakta nr="3"]
"Normer gör samhället sämre"
Namn: Mohamed Hassan
Ålder: 24
Familj: Mamma, pappa och syster.
Yrke: Marknadsförare, fotbollsspelare i KSK, fotbollstränare i Värmbols FC.
Om mig:
– Jag heter Mohamed Hassan, jag är fotbollsspelare och fotbollstränare. Både min mamma och pappa är idrottsintresserade. Jag har spelat sedan jag var fem år och spelar än i dag. 2016 gick jag in som tränare, för jag brinner för fotbollen och känner att jag har mycket att dela med mig av, mycket kunskap om fotbollen och jag känner att jag får ut något positivt av att påverka yngre. Jag vill få ihop en bra grupp, en stor grupp där alla är olika. Jag vill hjälpa ungdomar att nå sina drömmar och mål.
Om normer:
– Normer är förutfattade meningar om hur personer och saker ska vara. Det är såklart inte bra. Bara för att man är av ett visst kön, på ett visst sätt, behöver man inte passa in i manualen. Alla är olika. Man måste lära känna en människa. Jag ger folk tid att visa och berätta vilka de är. Du kan inte ha en förutfattad mening om en grupp, du kan inte säga att alla är på ett visst sätt.
– Könsnormen är nog den tydligaste normen i samhället. Det är mycket som får stämpeln manligt och kvinnligt. Det låter inte bra. I vissa sammanhang kan det nedvärdera en människa. Om någon säger "du skjuter som en tjej" till mig antar jag att den personen menar att jag skjuter dåligt. Men varför ska man blanda in en hel grupp?
– Jag kan se att jag har en del fördelar i samhället som man. Jag kan ta plats, jag kan vara högljudd, jag kan synas och ta för mig utan att det sticker i ögonen. Men sen ser jag ut och har en religion som vissa stör sig på. Om någon säger "somalier är på ett visst sätt" har den satt en stämpel på tio miljoner människor. Och säger någon lika om en muslim har man sagt om en miljard människor att de är på ett sätt. "Du är inte som andra somalier Mohamed", säger någon till mig som en komplimang. Jag ser det som ett hån.
Därför är jag med:
– Normer gör samhället sämre. De som har förutfattade meningar har inte gett människor en ärlig chans. Vi borde tänka oss för när vi pratar, läsa på mer och fråga när vi inte vet. Jag tror bristen på kunskap skapar det här.
Om fotograferingen:
– När du ser en bild av en kvinnlig fotbollsspelare får hon ofta sitta på ett knä, med en hand på bollen och se glad ut. Lite som att hon ska vara tacksam. Det är för jävligt! En manlig fotbollsspelare får ofta stå bredbent med bollen under armen, en seriös blick och min. Jag förstår inte varför det måste vara olika.
[fakta nr="4"]
"Att vara stark betyder att man vågar vara sig själv"
Namn: Maha Al-Qaisy
Familj: föräldrar och syster i Katrineholm
Yrke: legitimerad läkare i Irak och Storbritannien
Om mig:
‒Att bli läkare har alltid varit min dröm, redan när jag var ett litet barn. Min pappa är professor i biologi och min syster är läkare, hon är min idol. Sista året på det som i Sverige är gymnasiet läste jag in på tre månader i stället för ett år. Jag var färdig läkare när jag var 23 år. Sedan studerade jag öron-, näsa- och halskirurgi. Att operera ingick i studierna.
‒Jag är stolt över att vara läkare men tvingades tyvärr fly från mitt hemland Irak. Många läkare på sjukhuset där jag arbetade hotades. På min avdelning dödades två läkare, en framför kliniken och en i sitt hem. Ytterligare en läkare på kliniken kidnappades innan jag lämnade Irak.
‒När jag flydde fick jag välja mellan att åka till USA eller Sverige, jag hade släkt i båda länderna. Jag tackade nej till USA. Jag ville åka till Sverige. Nu är Sverige mitt andra hemland. Jag har bott i Katrineholm hela tiden.
‒Jag vill aldrig lämna Sverige för jag älskar Sverige. Det är rent, det är lugnt, naturen är vacker, och alla följer reglerna och respekterar varandra.
Om normer:
‒Varje kultur har sina normer, och det skiljer sig från land till land. Normer är inte regler, men det är något som är accepterat som standard. Ibland kan det vara bra, vi behöver ju sätt att uppföra oss på, men ibland inte. Vi människor behöver inte vara strikt reglerade, det finns ofta alternativ som också fungerar.
‒I Irak var min enda träning att jag promenerade. Det är inte förbjudet för kvinnor att träna, men det är inte vanligt. Det finns gym, kvinnliga och manliga. På de kvinnliga gymmen är det fokus på gympa med en ledare. För att bli betraktad som vacker ska en kvinna i Irak vara smal, inte vara muskulös. Mina manliga släktingar och kompisar som går på gym i Irak fokuserar på styrketräning.
‒För två år sedan började jag träna på Friskis och svettis i Katrineholm. Syftet var att gå ner i vikt. Instruktören förklarade att styrketräning var bäst då, och visade mig de första övningarna som jag gjorde med enkilosvikter. Han har uppmuntrat mig hela vägen. Nu går jag på cirkelgym, skivstång och cirkelfys, det är mitt favoritpass. Nu koncentrerar jag mig bara på att bli stark.
‒I Sverige är alla människor lika mycket värda, kort eller lång, smal eller tjock. Det är ingen som bestämmer över vem som är vacker eller ful. I Irak nedvärderas man om man är överviktig. Jag mår bra, och det är ju det som är viktigt.
‒Jag tränar i byxor, klänning, långärmad t-shirt och slöja. Kläderna är vida, bekväma och har aldrig varit ett hinder för mig. För mig är det inte konstigt, men i början fanns det några som tittade. Jag springer med fötterna och lyfter med händerna, mina kläder är inget hinder.
‒Det är okej att fråga mig om man undrar över något, det är bättre än att stirra. Oavsett kläder så är jag ju samma Maha med samma förmågor, tankar och idéer.
‒Ett annat exempel på kvinnliga och manliga normer är lönerna. I Irak har kvinnor och män med samma yrke lika lön. Jag blev chockad att kvinnorna i Sverige har lägre lön än männen.
‒Jag är galen i fotboll, och sedan 10-årsåldern är det tyska landslaget som är mina favoriter. Jag kan alla spelares namn, deras positioner och viktig statistik. Det är också en norm som jag bryter. I mitt hemland följer kvinnor aldrig fotboll. Jag har fått höra många kommentarer om att det är för att de flesta tyskarna är långa, blonda och blåögda som jag gillar dem. Men det handlar inte om utseende. Jag gillar fotboll och jag gillar det tyska spelsystemet.
‒Första gången jag såg det tyska landslaget spela var på Friends arena 2013 i en VM-kvalmatch. Tyskland mötte Sverige. Att få se Manuel Neuer, Thomas Müller, Bastian Schweinsteiger och de andra tyska spelarna var verkligen "a dream come true" för mig.
‒Sedan jag kom till Sverige har jag provat att spela fotboll två gånger. Jag fick vara målvakt, och att våga delta var en stor upplevelse för mig. Förra året försökte jag åka skidor. Det var det svåraste jag gjort, jag ramlade hela tiden men jag skrattade mycket. Och jag försökte i alla fall.
Därför är jag med:
‒När jag fick idén presenterad för mig om bilder som skulle vara gränsöverskridande blev jag nyfiken. Jag är nyfiken som person, och jag är intresserad av fotografi. Jag fotar alltid och min mobil är full av bilder.
‒Jag tittade på Genusfotografens bilder, som ni inspirerats av, och såg hur han försökte skicka ett meddelande genom bilden. I bilderna säger han att man inte ska behöva gömma sig och jag gör inte det. Jag gör inget fel. Jag tränar nästan varje dag, och jag gillar det.
‒För kvinnor att träna styrka är att bryta normen i den kultur jag kommer ifrån. De flesta kommentarer jag får från mitt hemland om min träning trycker ner mig, speciellt männens. Här i Sverige får jag en klapp på axeln av instruktören och ett uppmuntrande "Bra jobbat".
‒Jag har varit enda kvinnan med slöja på styrkepassen. Men nu har det kommit några till. Jag är glad att de också vågar träna, kanske har jag inspirerat andra?
Om fotograferingen:
‒Under ett pass har man en spegel att titta i och en instruktör som man följer. Under fotograferingen blev det allt ljus på mig. Det var lite förvirrande, men när jag började lyfta skivstången kände jag mig hemma igen. Genom bilderna vill jag berätta att alla, oavsett kläder, kan göra det de vill.
‒När jag lyfte skivstången tänkte jag att den inte var så tung. Efter några sekunder tänkte jag att det inte handlade om vikten. Att vara stark betyder att man vågar vara sig själv.
‒Vi tog en bild där jag har boxningshandskar på mig. Jag är ingen expert på boxningen men jag har provat. Då tänkte jag att allt är möjligt i livet. Mina händer, som lärt sig att operera, kan också lära sig att boxas. Ingen är född till läkare eller boxare, men alla kan lära sig.
‒Jag skulle vilja skicka med ett talesätt som handlar om att alla människor ska leva tillsammans i fred. Inhale love, exhale hate eller på svenska andas in kärleken, andas ut hatet.
[fakta nr="5"]
"Det här är jag"
Namn: Julian Yderbo
Ålder: 24
Familj: Mamma, pappa, syskon. Min sambo.
Yrke: Ungdomscoach på Perrongen, filmregissör i filmkollektivet Proud Pictures (som just nu jobbar med en kortfilm till Framefestivalen).
Om mig:
– Jag är en extremt kreativ person som uttrycker mig genom film och skrivande. Jag har höga ambitioner.
– Jag drömmer om att jobba som psykolog i ett utredningsteam för transpersoner. Jag har alltid varit intresserad av samtalet och vill kombinera samtalet med min erfarenhet. Jag är en transperson som genomgått könskorrigering. Jag är också bisexuell, så förutom att bryta mot könsnormer bryter jag mot sexualitetsnormen.
– Jag är en person som föddes i fel kropp. Min kropp stämde inte överens med vem jag var inuti, en kille. Nu har jag korrigerat det. Men innan korrigeringen fokuserade jag bara på vilket kön jag är. Nu är jag inte bara trans utan en person. Nu kan jag börja bygga kring vem jag är som person. Jag känner mig lättad, bitarna faller på plats. Och jag är motiverad att hjälpa andra människor igenom det jag gått igenom.
Om normer:
– En norm för mig är majoriteten. Alla kategorier har en norm. På vissa bitar är jag norm: vithetsnorm till exempel. På andra bitar bryter jag mot normen, det är att gå emot majoriteten och där gäller det att få acceptans. Vissa saker är lätta att bryta mot, andra bemöts med rasism och homofobi. Som transperson är man definitivt utanför normen. Det klassiska är att jag får höra "du som har varit tjej" eller "bytt kön", det är en typ av diskriminering där personen egentligen inte menar något ont. En transperson har inte varit något annat kön. Man har alltid burit på könstillhörigheten även om den inte stämt överens med kroppen. Därför byter man inte – man korrigerar.
– Sexualiteten är också en norm. Jag har en pojkvän, vi är ett homopar. I vissa sammanhang undviker vi att hålla handen och det har hänt att jag bara benämnt honom som en partner. Jag har vänner som utsatts för hatbrott för sin sexuella läggning och könsidentitet.
Därför är jag med:
– Jag tycker det är ett steg i rätt riktning att prata om normer. Det är lite mer avancerade grejer och mer filosofi. Bilderna gör att man tänker lite till och jag hoppas det gör att vi börjar tänka lite mer normkritiskt i Katrineholm. Det gör att man blir mer öppensinnad. Om man accepterar människor får vi en mer harmonisk miljö för alla. Det är en stress att inte få vara den man är.
Om fotograferingen:
– Det här är jag! Både den tuffa, målmedvetna med skinnjacka, och den fria, kreativa skaparen.
[fakta nr="6"]
[fakta nr="7"]