Det beror inte klimat och väder, även om våtmarken redan i fjol tog mycket stryk av torkan och de låga nivåerna i sjöarna runt omkring.
Det beror inte på rackartyg.
– Den är helt enkelt utgången.
Det säger Carl Adam Lewenhaupt, Sjöholms gård, som äger marken där våtmarken anlades vid Mosstorp 1997. Åtagandet för att sköta en våtmark sträcker sig 20 år. Efter så lång tid är anlagda våtmarker generellt i ganska dåligt skick.
Carl Adam Lewenhaupt har dock inte sett anledning att söka bidrag för att restaurera de sammanhängande fyra våtmarkerna utmed väg 591 mot Marmorbyn. I januari ”drogs proppen ur”, beskriver han.
– Syftet med våtmarken var att sätta ut änder och det har vi gjort. Men när jag sökte dispens hos länsstyrelsen om att sätta ut fler fick jag nej. Av någon anledning vill de inte ens tillåta matning av änder eller andra djur vid sidan av våtmarken. Så då finns det ingen anledning att ha den kvar.
I våtmarkens glansdagar fanns här gott om insekter och amfibiedjur, reptiler och fåglar. Många som på senvintern passerat platsen har särskilt noterat de stundtals stora, vita samlingarna av svanar.
Nu drar sig vassen tillbaka. Ett landskap av jord och lera breder ut sig. Spängerna som friluftsmänniskor och fågelskådare förr tog sig fram på för att komma närmare djur och växter, blottläggs som skelett för en ökenstorm.
– Våtmarken var bäst under de första åren, då var det en hel del vadare och andra fåglar som samlades där. Sedan blev det mer vatten och framför allt en plats för änder och doppingar, säger Krister Aronsson, ordförande i Katrineholm-Vingåkers ornitologer.
Han ser ur ett ornitologiskt perspektiv ingen anledning att sörja våtmarken.
Sörjer den gör inte heller Lewenhaupt. Men vad som ska komma i stället efter att markområdet torkat upp så pass att det kan återställas är ännu inte klart.
Eftersom det saknas vattendom för våtmarken är det upp till markägaren. Det påpekar Martin Tärning, handläggare vid länsstyrelsens landsbygdsenhet.
– Marken är tidigare registrerad som jordbruksmark. Det troliga är väl att åtminstone delar av den återgår till jordbruket, säger Carl Adam Lewenhaupt.