I George Orwells omtalade bok 1984 pågår ett ständigt krig mellan den fiktiva nationen Oceanien, där handlingen utspelar sig, och grannländerna.
Är det inte krig mot Eurasien är det krig mot Östasien.
Storebror, den osynlige makthavaren i Oceanien, bygger hela systemet med övervakning och kontroll på att det finns ett hot utifrån.
Utan en fiende skulle medborgarna inte acceptera övergreppen. Utan det eviga kriget mot en fjärran fiende skulle det helt enkelt inte gå att disciplinera människor och få dem att stötta ett system som i praktiken förtrycker dem.
Orwells klassiker innehåller många smarta betraktelser och ironier. Det är väl just det som gör att det är en klassiker. Men jag undrar om inte temat om Storebrors behov av fiendebilder är det mest universella av dem alla.
I dagarna har Donald Trump och den amerikanska kongressen lyckats enas om en statsbudget för gränskontrollerna mot Mexico. Alla utropar sig till segrare, men det viktigaste för Trump var att slå fast att muren ska byggas.
Utan muren kommer det, med Trumps egna ord, välla in kriminella våldsverkare från grannlandet i söder. Ända sedan han startade sin kampanj har han byggt sin retorik på detta hot från söder, och hittills har det fungerat. Trots att alla experter på området hävdar att Trumps bild av migrationen som en nationell katastrof helt saknar verklighetsförankring.
I praktiken har antalet migranter inte varit så lågt sedan 1971.
Men Trump behöver fiendebilden, på samma sätt som en av hans föregångar, George W. Bush, använde kriget mot terrorismen för att trumma upp stöd för sitt presidentskap.
På andra sidan den gamla Berlinmuren har Putin under lång tid använt samma logik. Hans resa till makten, och maktfullkomligheten, hade inte varit möjlig utan kriget i Tjetjenien och det påstådda hotet mot terrorister från den konfliktdrabbade republiken.
I Venezuela är det ett påstått hot från USA som motiverar president Maduros styre.
I Burma använde militärjuntan länge hotet från etniska minoriteter och deras gerillagrupper i landets gränsområden som ursäkt för att hålla landet i ett järngrepp.
Det sista är ett extra intressant exempel.
Under fem år på 1920-talet tjänstgjorde George Orwell, eller Eric Blair som han egentligen hette, som polis i den brittiska kolonin Burma. Det var där Eric Blair bestämde sig för att bli författare. Det var där han kom på idén att ta sig ett författarnamn.
Utan Burma ingen George Orwell.
Boken 1984 kom ut 1949. Långt innan Burma blev en militärdiktatur. Långt innan landet vad det gäller övervakning och kontroll blev en kopia av Oceanien.
I Burma kallades Orwell länge för ”Profeten”.
Tyvärr ligger det väl något i den titeln.