På 70-talet följde jag den unge veterinären James Herriots liv och arbete på avlägset belägna bondgårdar i Yorkshire. Den brittiske veterinären och författaren James Alfred Wight var den som gav läsarna inblick i det han upplevt i sitt yrkesliv, och som klädde det i formuleringar som fängslade och roade.
En dåvarande arbetskamrat, från nämnda grevskap i norra England, var den som tipsade mig om böckerna. Jag blev förtjust i de både ömsint och humoristiskt beskrivna karaktärerna, i landskapet, och i skildringen av den nyblivna djurdoktors sätt att ta sig an de utmaningar han mötte.
Författaren lär ha yttrat följande ord: "If having a soul means being able to feel love and loyalty and gratitude, then animals are better off than a lot of humans", ungefär "Om att ha en själ innebär att man kan känna kärlek, lojalitet och tacksamhet, så är det bättre ställt med djur än en hel del människor."
Hans känsla för djuren, människorna och miljön flöt in i läsaren som en varm ström. Hjärta, skulle man kort kunna beskriva hans inställning till udda folk och fä. Och, precis som i Fem-böckerna, ingick även beskrivningar av nygräddade scones och sockerkakor, som nu och då bjöds efter överlevda skräckupplevelser, i Herriots fall involverande gigantiska tjurar och trilskande grisar.