Drygt 2 000 kvinnor som är eller har varit verksamma inom svensk ridsport, trav och galopp har skrivit under uppropet #visparkarbakut för att belysa hur flickor och kvinnor blir systematiskt utsatta inom ridsporten. Anna Ahlgren från Katrineholm, är en av dem. Hon är också en av hundratals som berättar om de övergrepp hon själv utsatts för.
I dag är det cirka 30 år sedan hon var den lilla flicka som älskade hästar och ville tillbringa all sin tid i stallet. Men stallet förvandlades till en plats hon förgäves ville fly. I 30 år försökte hon tränga bort alla hemska minnen av det systematiska övergrepp hon utsattes för som barn, som om det aldrig hade hänt. Men de fruktansvärda minnena kom tillbaka i samband med uppropet och Anna Ahlgren bestämde sig för att bryta tystnaden.
– När jag läste andra berättelser kom mina egna minnen upp och jag bestämde mig för att berätta.
Men hon var inte beredd på den känslostorm som det skulle medföra, när hon satte ord på de bortträngda minnena. Hon återupplevde allt som hon hade hållit hemligt och trängt bort i åratal. Hans fingrar som grävde in i hennes kropp, tungan som kladdade i nacken och rösten som hela tiden beskyllde henne.
Han svettades och stönade fruktansvärt när han juckade medan han kladdade på mig.
– När jag hade tryckt i väg min berättelse ville jag genast radera den. Det var som att allt blev verkligt. Men skulle jag inte berätta det nu, vore det som att skydda honom. Jag berättar för att andra ska få upp ögonen för övergreppen inom hästsporten och för att han ska se vad han gjort. Jag berättar för den lilla flickan, säger hon och visar några bilder av sig själv som barn medan tårarna faller över kinderna.
Det var i stallet Anna första gången kom i kontakt med mannen, strax innan hon skulle fylla 13 år, och redan efter de första mötena med honom tyckte hon att något verkade konstigt med mannen. Men Anna Ahlgren visste inte vad sexuella närmanden var. Som nybliven tonåring hade hon aldrig kysst någon och var så oskyldig som ett barn kan vara.
– Det började med att han la händerna på mina axlar. Det var konstigt att en främmande man rörde mig på det sättet, men jag förstod ingenting och visste inte vad en pedofil var.
Under kommande år övergick klappen på axeln gradvis till en omfamning, en puss i nacken, till att föra in händerna under tröjan. Han kladdade med tungan på hennes hals och grävde med fingrarna överallt på hennes kropp. Flera gånger stoppade han hennes hand innanför sina byxor och tvingade henne hålla kvar tills han fick utlösning. Då visste Anna inte ens vad utlösning var.
– Han svettades och stönade fruktansvärt när han juckade medan han kladdade på mig och grävde med fingrarna, men jag hade ingen aning om vad en upphetsad man var. Jag var livrädd. Han sa saker som ”Vad gör du med mig egentligen!? Det är ditt fel att jag blir så här!”
[fakta nr="1"]
En gång när Annas föräldrar var bortresta ringde det på dörren. Han hade tagit reda på att hon var ensam hemma.
– Han ville komma in och titta på mina prisrosetter, som jag hade inne på mitt flickrum. Medan vi gick till mitt rum stoppade han upp händerna innanför min tröja och tog på mina bröst.
Han bad henne sätta sig i soffan bredvid honom och gav sig på henne, men hon drog sig undan. Då frågade han, smått leende, om Anna hade sin "lingonvecka". Det var ett okänt begrepp för då 14-åriga Anna.
– Jag hade inte fått mens. Men jag förstod snabbt att det var något jag skulle kunna komma undan med, så jag nickade och han lät mig vara den gången.
När de var ensamma försökte Anna komma undan genom att borsta hästarna eller göra annat, allt för att undvika hans övergrepp. Men han hade alltid en plan. När hon var knappt 15 år drog han in henne i sadelkammaren och tryckte upp henne mot väggen. Vid det här laget hade Anna slutat med att försöka förstå vad som försiggick. Hon vågade inte berätta om övergreppen för någon eftersom han hade övertygat henne om att det var hennes fel, hon försökte bara överleva dem. Han sa att det var vår lilla hemlighet.
– Varje gång han rörde mig var jag som förstelnad. Till slut blev det som att se på en film. Jag såg allt hända, men kände ingenting, jag liksom stängde av. Jag hade börjat få utanför kroppen upplevelser, det var som om det hände någon annan, min själ var inte där. När han höll på upprepade han alltid att det var mitt fel, att mina föräldrar skulle bli jättebesvikna på mig om jag berättade.
Hon var övertygad om att hennes kropp bar skulden. Hon vägrade vara med på simlektionerna i skolan och sprang snabbt in i omklädningsrummet efter idrotten. Allt för att ingen skulle se hennes kropp. För att täcka sugmärkena på halsen bar hon ofta polotröja.
Chocken vändes senare till ilska, att han hade mage att tilltala mig, som om inget hade hänt!
Utåt sett var hon noga med att inte visa några tecken på att något var fel, hon skötte skolan klanderfritt.
– Men en gång blev jag inkallad till skolkuratorn för att jag skrev så dystra noveller. Jag vet inte om det var på grund av övergreppen, jag kanske ändå hade skrivit så. Jag kan inte veta det, jag fick aldrig chansen att uppleva tonåren utan honom.
Det sista övergreppet var en riktig mardröm för Anna.
– Han tog tag i mitt huvud och tryckte ner det i en stallåda, drog ner mina byxor och försökte sätta på mig bakifrån. Men han lyckades inte, det slutade med att han la min hand på sitt kön och onanerade. Efter det var jag livrädd att han skulle försöka igen, så jag försökte alltid ha någon kompis närvarande, vilket jag såg på hans blick var allt annat än uppskattat.
När Anna var 16 år byttes mannen ut mot en ny i branschen och hon såg honom aldrig igen, förrän hon var 30 år och råkade på honom i ett stall.
– Jag hörde hans röst innan jag såg honom och vände genast, helt skakig. Han hade ingen skam i rösten när han glatt sa "nämen är det inte fröken Ahlgren!" Chocken vändes senare till ilska, att han hade mage att tilltala mig, som om inget hade hänt!
Hon tror fortfarande inte att han känner någon skam eller ånger över vad han gjort, men det känns ändå som hon måste dela med sig, hur tungt det än är. I dag förstår hon hur allt var planerat från början, hur han gick vidare, steg för steg.
– Han gjorde det systematiskt under lång tid, så att jag inte skulle kunna berätta. Jag hoppas för hans egen skull att han är sjuk, för det är ännu värre om en frisk människa gjort allt detta och mot ett barn dessutom. Nu har jag fått veta att jag inte var ensam om att utsättas för honom och jag blir illamående bara jag tänker på det.
Anna Ahlgren heter egentligen någonting annat.