Efter en stund väcks jag ur sömnen av att åttaåringen hoppar på min mage och säger att det är dags att gå upp. Den här årstiden är det minst sagt segt att komma upp på morgonen. Det är mörkt när man vaknar och lika svart när man kommer hem från jobbet. Men snart så, snart kommer det äntligen ljusare tider. Tills dess får man knapra d-vitamin, hinka kaffe och gå på lunchpromenad för att pigga upp sig lite.
I förra veckan hade jag semester och då gick det konstigt nog lite lättare att komma ur sängen. När det står skidåkning på schemat så skuttar jag glatt upp och hoppar i understället på morgonen, så man hinner äta kokta ägg innan liften öppnar. Några dagar i fjällen med vänner och familj var ett skönt avbrott även om jag numera får se mig besegrad i pisten. Barnen är snabbare i backen. Varför ödsla tid på att svänga när man kan åka störtlopp?
Månadens fundering: Undrar om jag skulle vakna av brandlarmet?