Ett par kolleger bland mina Facebookvänner lade i veckan ut bilder på, som det påstods, den döde Usama bin Ladin med en uppmaning om att klicka fram bilden. Då maningen kom från kända och mediaetiskt erkänt omdömesgilla vänner anade jag oråd.
Redan den förhandsvisade bilden av frimärksstorlek klargjorde att den var falsk. Det var den obehagliga bild som kablades ut och publicerades av ett antal tidningar och andra medier omedelbart efter president Obamas tillkännagivande av bin Ladins död. En bild som, visade det sig, publicerats även för flera år sedan.
Trots bildfalsariet övervägde jag att klicka fram informationen. Eftersom avsändarnamnen var så förtroendeingivande föreställde jag mig för ett ögonblick att de, trots allt, kunde ha något viktigt att berätta.
I kollegans namn
Det kom snart ett nytt, den här gången äkta, inlägg från kollegerna. Inte bara bilden var falsk. Någon oidentifierad nätanvändare hade illasinnat lagt ut falsariet i kollegornas namn. De hade utsatts för samma tilltag.
Katrineholms kommun vill vara en föregångare inom det som kallas sociala medier. Kommunchefen själv, Mattias Jansson, är som bekant en eldsjäl. Ett tag brann han med så stark låga, att jag var rädd för att andra, viktiga centrala kommunala angelägenheter riskerade att fatta eld och brinna upp.
I nätvärldens breda nätverk är Jansson en beundrad person, betraktad nästan som en frihetshjälte. Katrineholms kommun är troligen den mest progressiva av Sveriges kommuner när det gäller personliga medier som Facebook, Twitter och så vidare. Fanns det en rankning av kommunernas engagemang i sociala medier hade Katrineholm en given toppnotering. Just därför tror jag att risken för att Mattias Jansson eller Katrineholms kommun ska utsättas för idiotangrepp är liten. Men den kan inte uteslutas.
Gott om virrpannor
Antag att någon virrpanna någonstans – det finns många sådana på nätet – får för sig att skicka ut ett falskt Facebookmeddelande i Mattias Janssons namn. Med genialiskt illasinnad, fullständigt vilseldande information. Med ett spektakulärt innehåll som skulle kunna vara sant.
Även om falsariet upptäckts tidigt hade det funnits på nätet en stund. Kanske så välformulerat att Jansson och hans stab tillsammans med politikerna dessutom behövde tid för att tillräckligt trovärdigt övertyga oss alla om att Janssons Facebookkonto utsatts för sabotage.
Mitt eget förhållande till de personliga medierna på nätet är splittrat. För några år sedan gick jag med i Facebook av rent yrkesmässiga skäl – för att få veta vad det handlar om. Jag upptäckte genast att jag plötsligt fick reda på saker om mina barn som jag annars inte kände till.
Under hand upptäckte jag fler bra saker. Jag fick värdefulla kontakter med kolleger, som jag annars bara mötte en eller par gånger om året. Sedan väcktes insikten om att de personliga medierna innehåller en hel del för mig och redaktionen viktig information. I förlängningen till nytta för Katrineholms-Kurirens läsare.
Med alla medel
Jag har aldrig behövt de personliga medierna för att tillfredsställa mina narcissistiska behov. Hittills har jag haft större anledning att fundera över vad som händer om abstinensen slår till när jag om ett par veckor slutar på Katrineholms-Kuriren.
Om mitt personliga förhållande till de sociala medierna är splittrat så är min inställning till kommunens användning av sociala medier än mer komplicerad. Häromdagen fick jag och ett antal andra personer en fråga av Janssons och kommunens sociala medieexpert Thomas Selig om hur jag tycker att kommunen (ännu) bättre kan använda de sociala medierna. I kommuninvånarnas tjänst, utgår jag ifrån.
Att jag ännu inte svarat beror inte på ovilja. Frågan är svår. Att besvara den begripligt är ännu svårare. Det är klart att en kommun ska använda sig av alla till buds stående medel för att kommunicera med invånarna. På för kommunen, det vill säga ytterst för kommunens alla medlemmar, bästa möjliga och mest effektiva kommunikativa sätt.
Problemet är att en kommun är just en kommun och att den som sådan aldrig kan individualiseras. Men kommunen har personliga företrädare. De sociala medierna är avsedda att vara individuellt personliga.
För alla ”vänner”
Självklart ska personliga företrädare för kommunen på olika sätt använda personliga medier. Omdömesgillt och med allt det hänsynstagande som alla som företräder kommunen med nödvändighet måste iaktta i en kommunikation som alla ”vänner” får ta del av.
Jag har inga bestämda svar. Skulle jag mot all förmodan någon gång ha tänkt klart har jag för länge sedan gått i pension och är säkert under alla omständigheter oförmögen att bidra med något vettigt tankeutbyte. Men jag har ett antal frågor som jag inte kan låta bli att söka svaren på.
Kan kommunen som sådan bli en personifierad individ? Är det inte den bloggande fysiska tjänstemannen eller politikern som som personligen meddelar sig med sina ”vänner”?
I vems intresse?
Alla individer har rätt att blogga. Men kan en kommuns offentliga meddelanden och information bli någon annans budskap än kommunens? När blir, för att konkretisera en generell fråga, Mattias Janssons funderingar kommunens uppfattning? Kan kommunala tjänstemäns användning av personliga medier bli, eller betraktas som, kommunens försöksballonger? Släpps ballongerna i så fall i tjänstemannens eget eller i det allmännas intresse?
Politikerna kan sägas vara valda för att personifiera kommunen. Bloggande tjänstemän har rätt att som medborgare polemisera mot politikerna och på nätet driva personliga åsikter. Men vad händer med demokratin om enbart de högsta, icke valda tjänstemännen blir kommunens personliga profiler på nätet? Är det i kommunens intresse de driver sin opinionsbildning? Om så är fallet, måste det inte finnas särskilda politiska beslut om opinionsbildningens inriktning?
Jag har många fler frågor. Men jag låter bli att formulera dem. Jag har ändå inte ett enda svar!