Det är litet märkligt eftersom Alice Munro, som debuterade år 1968 och fick Nobelpriset i litteratur år 2013, är så bra redan här i början av sitt författarskap. ”Kvinnors liv” hör, tillsammans med ”Tiggarflickan” från 1978, till höjdpunkterna i hennes författarskap.
Boken heter på engelska Lives of girls and women och det är en mer träffande titel. ”Kvinnors liv” handlar framförallt om en ung flickas väg från barndom mot vuxenliv, med allt vad det innebär av mänskliga möten och komplicerade upptäckter av vänskap, sex och död. Förlaget Atlas, som förtjänstfullt givit ut flera titlar av Munro, kallar boken hennes enda roman. Det kan man förstås göra men i mina ögon är det en vilseledande beteckning. Den som då väntar sig ett episkt flöde à la Elena Ferrante kommer att bli besviken. Alice Munro skriver på ett helt annat sätt: mer koncentrerat, förtätat, med absolut gehör för detaljer.
”Kvinnors liv” är en samling berättelser som huvudsakligen kretsar runt en och samma person: Del Jordan, en ung flicka som växer upp på landet på 1940-talet. Hennes pappa försörjer familjen genom att föda upp silverrävar och han känner sig hemmastadd på en landsbygd där rikedom är lika sällsynt som en nyupptäckt planet. Begränsningarna finns här och de är inte enbart materiella.
Flats Road heter den inledande novellen och där bor Dels familj men adressen är ”sista stället på jorden som mamma ville bo på”. Dels mamma har svårt att anpassa sig. Hon står inte riktigt ut med det hon uppfattar som vidskepelse, självbelåten okunnighet och ovårdat språk. En sådan kvinna blir förstås betraktad därefter, med skepsis, som gränsar till förakt. Mamman reser också runt på landet och säljer uppslagsverk. Hon tror på kunskap och utveckling. Det här kan låta som karikatyrer men i Munros värld är ingenting någonsin så förenklat. Det är Munros styrka: människor tillåts vara komplicerade, här finns alltid nyanser, fördjupning, värdighet och intelligens. Kort sagt ett slags nyfiken och grundläggande respekt för allt som kan uppenbara sig i den här världen.
I ”Kvinnors liv” finns farbror Benny, som bor i ett hus fullproppat med mattor och maskindelar, madrasser och gamla brödrostar, spikar och verktyg. Del kan sitta på hans veranda och läsa tidningar av ett slag som inte förekommer i hennes eget hem. Rubrikerna kan vara: ”Far låter grisar äta upp tvillingdöttrar” eller ”Skickar makens överkropp med posten”. Farbror Benny råkar själv en dag ut för en knepig kvinnohistoria. Här finns också farbror Craig, som nedtecknar lokalhistoria medan fastrarna Elspeth och Grace hyser stor respekt för hans arbete medan de skördar gurka, gräver upp potatis, tvättar, konserverar och gör allt som behöver göras. Arvingar till den levande kroppen heter novellen som handlar om Dels möte med döden.
Vad är det som gör Alice Munro så bra? Hennes språk är klart, rent och enkelt men hennes berättelser är mångbottnade och subtila, med djup och öppenhet. De känns som ett slags destillerad livsvisdom, oftast med ett kvinnligt perspektiv. Alice Munro skriver verkligen ofta om kvinnor men hon kallar sig inte gärna feminist. Det är en för förenklad beskrivning av henne.
Kan vardagligheter vara uppenbarelser? I Alice Munros värld blir de det. Dessutom har hon en förmåga att skildra världen inte bara med skarp psykologisk blick utan också med lakonisk, stilla humor.