Hej Per, har du lust att stå i en klaustrofobisk och kall betongkällare och beta igenom hundra år av tidningshistoria tills händerna svartnar av trycksvärtan, rota runt i virrvarret av gamla bilder och negativ som ingen av oss vet någonting om och sen slänga ihop något om det inför KK:s hundraårsjubileum i januari?
Ungefär så kan man tänka sig att frågan borde ha ställts innan jag började med det digra arbetet att ta fram presshistoriskt material till den jubileumsbilaga som du nu håller i din hand. Men så löd inte frågan.
Jag borde givetvis ha sett det komma. Kaoset nere i arkivet, alla kolleger på tidningen med akut minnesförlust när man frågar dem om viktiga händelser i tidningens historia och framför allt den oerhörda tid det tar att plocka fram något så banalt som en historisk förstasida ur KK. Eller snarare: Hundra historiska förstasidor. Låter det kvistigt? Det är det.
Allt är förvisso historiskt i KK, men långt ifrån allt är av historisk betydelse i en generell mening.
Ärligt talat. Det mesta som skrivs i en dagstidning under hundra år är ganska banalt, förgängligt och – faktiskt – ointressant. Jag menar, hur många simskoleavslutningar, Lions pimpelfiske, bilolyckor och scoutövningar orkar man egentligen med som presshistoriker?
För det är där tonvikten på KK:s rapportering ligger – då som nu. I det som eftervärlden kommer att döma ut som totalt supertrist att ta del av.
En nyhetstidning är något som konsumeras för stunden. Dagen därpå är den ofta kasserad och bortglömd. Man tänder brasan med den.
Det är också det som är tragiskt med att vara nyhetsjournalist, åtminstone om man är som jag, det vill säga en bakåtblickande typ. Texter har alltid ett egenvärde för mig. Liksom bilder. Men när man bläddrat igenom tidningssida efter sida året 1962 och läser om korpbordtennis, körjubileum i Gropptorp, Filadelfias pastorer, Vingåkers skolsimning, konfirmationer och urspårade tåg för femtioelfte gången så tröttnar även jag på allt trams som passerat sitt bästföredatum för över femtio år sedan.
KK:s arkiv är som sagt ett sorgligt kaos och två fascistiskt pedanta arkivarier skulle behöva lägga åratal där för att få ordning.
Mot slutet av mina efterforskningar fick jag emellertid plötsligt syn på en mystisk låda som bara såg ut att innehålla en massa nedproppat skräp. Men nej, där fanns istället fotografier från historiens slagghög. Jag började rota runt.
Hundratals svartvita bilder på syjuntor, synthar, sädeskylar och skogsmulleavslutningar. Plötsligt hoppade jag till. Punkbandet Ebba Grön glodde ut mot mig från en bild, fångade i ögonblicket av KK:s fotograf Leif Gustavsson 1982. Ett annat foto visade torget i Katrineholm året 1921 och mängder av bilder föreställde ödsliga skogslandskap, sedan länge döda människor och utrotningshotade jordbruksmaskiner.
Det var då det gick upp för mig: Här har vi historien. Katrineholms, KK:s och Sveriges historia. Nere i källaren under redaktionen. Jag är ensam som rotar runt i allt detta bortglömda på betald arbetstid.
Det är då man känner sig privilegierad.
Trots allt trams.