Det mesta som händer utöver den vanliga lunken under sommarhalvåret, det är stockholmarnas fel.
Överfullt vid återvinningsstationen?
‒Stockholmare, säger ett mig närstående barn och rullar med ögonen.
En som står i vägen vid butikens osthylla och vegeterar, nedvarvad och semesterloj? Garanterat stockholmare. Någon som parkerar där tradition och lokal sed (inte nödvändigtvis trafikregler) säger att ingen får parkera? Alltid stockholmare.
Stockholmare är förvisso en omskrivning för sommarboende. Det är fullt möjligt att komma från både Arjeplog och Falköping. Men vi vet ju alla att det är enklare att bunta ihop folk än att försöka bena ut dem på individnivå.
Jag skojar, förstås. Alla är välkomna ut i spenaten. Det är pittoreskt med folk som i vår extremt välsorterade och moderna butik utbrister "det här var ju en fin liten diversehandel".
Men en sak måste ni verkligen träna på, sommarfolk från storstan: lär er att hälsa. Det är så vi gör på landet. Ögonkontakt, ett hej, eller kanske bara en knyck med huvudet. Det räcker. Vi har sett varandra.
Bara härom dagen blev jag än en gång irriterad intill huvudvärk på grund av icke-hälsare under promenaden. Jag hälsade glatt. Paret som jag mötte kunde inte ens nedlåta sig till att lyfta blicken.
Värst är det att möta folk på en enslig skogsväg. Inte en levande själ i närheten mer än jag och den jag möter. Den jag möter, som inte tittar på mig och inte hälsar. Känslan att bestå av luft är surrealistisk.
Fast med åren har jag lärt mig att stockholmarna helt enkelt är praktiskt lagda. Det händer att jag högst motvilligt lämnar spenaten och rör mig i icke-hälsarnas territorium. Och det ska jag säga er: det är ett litet helsike att kliva av tåget på Centralstationen, arbeta sig ut i folkvimlet, hinna se alla i ögonen och säga hej.
"Om du tar ögonkontakt med folk i Stockholm tror de att du är galen", var det någon som sa när jag beskrev mitt dilemma. Med mitt spenatperspektiv – skräpytorna som professor Kjell A Nordström så vackert uttryckte det nyligen – anses jag antagligen redan lite lätt koko. Ett urbant leverne är trots allt vad folk föredrar. För 200 år sedan bodde nio av tio svenskar på landet. Nu bor 85 procent i tätorter.
Men gud, vad jag gillar skräpytorna! Inget är så mjukt för själen och så avkopplande för hjärnan som en halvmils promenad utan en människa i sikte.
Och nu slår det mig, att det kanske finns ännu ett skäl till att icke-hälsarna beter sig som de gör på grusvägarna. De har sett fram emot en timmes exklusiv ensamhet, och så kommer jag där och stör. Bäst då, att låtsas som om jag inte finns.
Nåväl, om så är fallet kan jag ha viss förståelse. Men när vi har passerat varandra tar jag mig ändå friheten att himla med ögonen och väsa i ena mungipan:
‒Stockholmare!