Nog har jag befunnit mig på en båt tidigare, men aldrig en vindburen och speciellt inte en så stor. Det jag drömde om var saltvatten och solbränna, och det praktiska med båten skulle nog lösa sig av sig självt – hur svårt kunde det vara?
Jag hade ju ändå haft ett tema i sommar och testat på att åka med i en hel del för mig nya fordon. Jag fick ju åka rally inför Slottssprinten och här om dagen segelflög jag. Jag har inte känt av någon rädsla, bara glädje. Jag har blivit frälst, motiverad och peppad, så en segelbåt verkade sannerligen som en lätt match.
Tji fick jag. Jag tackar gudarna för att jag hade kunnigt sällskap, för min absoluta ickebegåvning blev påtaglig redan när vi för första gången skulle åka 50 meter från hamnplatsen till tankningsbryggan. Där står jag längst fram och ska hoppa i land för att ta emot båten, när en skum känsla av livskris och dödsångest smyger sig på och allt känns som en enorm utmaning.
Kasta rep? Näej, kan ju missa! Hoppa i land? Tänk om jag faller i! Säga något? Inte det heller, jag hade ju lite stolthet kvar då ännu. Nåja, en kvart och några hjälpsamma seglare från en annan båt senare stod vi förankrade vid tankningsbryggan och jag kunde pusta ut. Kanske nästa gång skulle bli lättare?
När det återigen blev dags att gå i land efter fyra timmar härlig segling administrerad av alla andra än mig (sola, det kan jag!) tog jag nytt mod till mig och tänkte att nu ska jag klara detta.
När vi närmar oss bryggan tar jag ett riktigt "leap of faith" och landar – kanske lite coolt och snyggt men ändå – fel. Jag lyckas med min uppgift, fäster repet och ser till att allt går som det ska med båten innan jag tar mig en titt på det som en gång var en söt lilltå.
En tilltagande blå färg sprider sig ut från lilltån till hela foten och jag inser att jag i min iver att klara av ilandstigningen lyckats bryta, eller åtminstone få en spricka i, min tå. Där var det fysiska beviset – jag är inte skapt för att hantera båt.
Det blev min sista förtöjning på semesterveckan, och även om en bruten lilltå inte är charmig på något sätt hade jag nu en ursäkt att låta bli de praktiska aspekterna av seglingen – och kunde åka hem med värdigheten i behåll.
Nu är den stora frågan vilken kroppsdel jag får lov att offra för att med orubbad självbild få njuta av segling igen nästa år.