Teater K gör en workshop om mänskliga rättigheter och vi vill att deltagarna ska fundera på hur artikel 1 om allas lika värde går ihop med den orättvisa fördelningen av resurser i dag. Det betyder att jag också måste fundera på detta och jag upptäcker att det inte alls är roligt. Om alla skulle leva som genomsnittssvensken skulle vi behöva 3,4 jordklot i- stället för vårt enda.
Så, om människors lika värde också betyder att vi har samma rätt att få del av världens resurser så behöver vi svenskar minska vårt ekologiska fotavtryck med över två tredjedelar. Jag försöker tänka på vad det skulle innebära i mitt liv. Vad är jag beredd att ge upp? Jag blir frustrerad. Det kan väl inte gälla mig? Att dra ner på min energiförbrukning, förändra mitt resande, min konsumtion och mina matvanor så att mitt ekologiska fotavtryck minskar med två tredjedelar. Jag vill inte!
Jag går med frågan några dagar, den skaver och ger mig dåligt samvete. Men så blir jag irriterad också. Varför ska jag gå här med mitt individuella dåliga samvete och ändå se några utvägar. Jag blir irriterad för att vi alla går med små dåliga samveten som skaver, men då vi inte vet vad vi ska göra hittar vi sätt att rättfärdiga just vårt sätt att leva, eller konsumerar mer för att glömma det där som skaver och må lite bättre en stund.
Jag blir irriterad för att jag inte valt att födas in ett system hur jag än vänder mig så går min livsstil ut över andra. Jag vill inte leva i en värld där människor lever på att sälja saker som egentligen inte behövs, och även om de behövs, produceras för att strax gå sönder så att det kan säljas fler saker.
Tänk om produktionen i- stället var under demokratisk ordning. Att medborgarna fick uttrycka vilka produkter som de önskade skulle produceras och fick insyn i vilka konsekvenser produktionen hade för miljön och andra människor, och därefter kunde ta ställning till om varan var värd priset. Tänk att en sådan vettig och logisk ordning är så långt ifrån hur vi organiserat produktion och efterfrågan i dag. Margret Thatcher myntade begreppet TINA – There Is No Alternative, syftandes på att kapitalisk frihandel har sina brister men att det inte finns några alternativ.
Susan George säger i- stället TATA – There Are Thousand Alternatives. För min del räcker det om vi på allvar börjar fundera på ett enda alternativ, för kapitalismen har vi testat nu och den funkar uppenbarligen inte om vi vill ha ett rättvist, effektivt och hållbart system.