”Rymlingarna” är i samma hjärtegoda anda som Starks ”Kan du vissla Johanna” (filmen som vi ser vi varje jul i tv och som bygger på Ulf Starks bok). Men medan Berra i den historien tar sig en morfar i brist på en egen och skapar starka band till en butter gammal man som livas upp, har ”Lill-Gottfrid” i "Rymlingarna" en egen barsk men ändå snäll farfar som bor men inte trivs på sjukhus. Farfars dröm är att, om än bara för en dag, få återvända hem till huset på skärgårdsön där han levde med sin fru tills hon nyligen gick bort. Där väntar ett alldeles speciellt minne av henne, och när det inte längre finns kvar vill inte heller han göra det.
Alla vuxna tar för givet att farfar är för skör för att kunna ta sig någonstans. Så för att förverkliga sin dröm tar han hjälp av Lill-Gottfrid som i sin tur och med lite bistånd från vuxne kompisen Adam skapar en snillrik plan för att rymma till skärgårdsön.
”Rymlingarna” är en vemodig, vackert illustrerad berättelse om livets förgänglighet, om längtan efter den som aldrig kommer tillbaka och om sammanhållning och kärlek över generationsgränserna. Det är inte utan att man fäller en tår över hur mycket god vilja Ulf Stark såg hos mänskligheten när man alltför ofta ser bevis för motsatsen.