Är det ett ekorrår i år, funderar en kompis på Facebook i en sensommarspaning och menar att det vimlar av dem. "En av de där gynnarna sprang ut rakt framför bilen", berättar han om färden till jobbet. Men den klarade sig.
Samma morgon har jag också sett en ekorre vid vägkanten, på väg till redaktionen. Så kanske stämmer trendspaningen? Själv är jag en sådan som ständigt kollar efter ekorrar och får ett extra brett leende då jag ser dem – liksom ett stygn av sorg de gånger jag sett en som fått sätta livet till i trafiken.
Jag har en ekorre som bor i granen på tomten. I somras var jag orolig, då jag inte sett den på ett bra tag. Annars brukar den klättra upp och ner i träden, slänga sig mellan grenarna och föra en uppskattad, balanserande tillvaro i vår närhet. Nu såg vi den inte på veckor. Var var den? Var den ute på friarstråt? Ekorrar kan känna doften av en tjejekorre på 1,5 kilometers avstånd. Kanske är vår ekorre en kille som har en särbo (för i det egna boet släpper ekorren sällan in någon sambo)? Eller så var vår ekorre upptagen med att samla mat inför vintern. Ekorren går inte i idé eller sover vintersömn och behöver därför bunkra mat till den kalla årstiden. Det är en ganska hungrig rackare och kan under en vecka äta mat motsvarande sin egen kroppsvikt. Då förstår man ju att samlandet tar lite tid.