”Jag är inte rädd för er. Ni kan endast beröva mig min ”så kallade” frihet. Det är endast den sortens frihet som existerar i Ryssland idag. Men ingen kan beröva mig min inre frihet.” Orden är Maria Aljochinas och fälldes som ett sista anförande i rätten innan domen föll och visade sig bli två års fängelse. Tillsammans med de andra medlemmarna i Pussy Riot hade hon i februari 2012 iklädd neonfärgad klänning, gröna tajts och rånarluva framfört ”Punkbönen” i Kristus Frälsarens Katedral i Moskva.
När hon nu släpper sin politiskt medvetna, stundtals poetiskt gnistrande, ”Riot days” kommer de där citerade orden från rättssalen för mig. Det slår mig gång på gång under läsningen att det hon sa var alldeles sant. Den inre friheten lyckades hon under hela straffet inte bara behålla utan också utvidga. Dessutom är hennes mod smått enastående.
Vi får följa förberedelserna till Punkbönen i Katedralen, genomförandet, flykten från polisen, gripandet och den absurda rättegången där Aljochina förhörs i en glasbur iklädd handklovar. Huvuddelen av boken handlar dock om tiden i det stenhårda fängelset i Uralbergen, där hon efter diverse turer och långa transporter till sist hamnar. Citat från rättegången, från dissidenter och författare varvas med korta textstycken som alla – ibland något överflödigt – fått en egen rubrik.
Mest imponerande är styrkan och envisheten som denna unga tjej visar i ett iskallt fängelse där springorna i cellväggarna tätats med brödbitar. Hon är en politisk fånge, trots att några sådana officiellt inte finns i Ryssland, och får till förstone en särskilt sträng behandling. Tio knäböj ska utföras i naket tillstånd för att kontrollera att hon inte har något ”därinne”. För minsta småsak placeras hon i isoleringscell.
Aljochina förstår snart att avsikten med fängelsestraffet är att fångarna, i synnerhet en sådan som hon, ska ”korrigeras”. Läxan som hamras in är inte bara att regler inte får brytas, utan att de överhuvudtaget inte kan brytas.
Ändå dröjer det inte länge innan hon förstår hon att hon faktiskt kan protestera och att det inte alls är lönlöst. Arbetstiden förkortas. Vakter som brutit mot reglerna blir av med sin bonus eller avskedas. Den förbindelse som annars upprättas på förvisso snillrika men till räckvidden begränsade vis fångarna emellan, är i hennes fall en länk utåt, en kommunikation som når nästan hela världen. Hon skriver artiklar som publiceras i regeringskritiska tidningar. Punkbönen når genom youtube miljontals lyssnare och tittare.
Aljochinas protester inifrån fängelset blir en besvärande nagel i ögat på Putin och till sist benådas hon. Själv kallar hon frisläppandet för en pr-grej i samband med OS i Sotjy, avsikten är att få presidenten att framstå i bättre dager.
Något som dröjer kvar efter avslutad läsning är, förutom Aljochinas envishet och mod, de många fascinerande kvinnorna hon möter under fängelsetiden. Irina som har tillbringat fyrtio år i straffkolonin och säger att ingenting någonsin förändrats vare sig där eller i Ryssland. Den heroinberoende Marina som sjunger så vackert att till och med cheferna på avdelningen börjar gråta. Tillsammans blir deras röster en kör som med vemod, men också med ett gryende uppror darrande i stämman, sjunger en sorgsen ballad om livet i Ryssland. Ett land som i vissa avseenden är lika auktoritärt och antidemokratiskt som det forna Sovjet.