Jag vet precis hur det kommer att bli. Prognoserna är entydiga, evidensbaserade och erfarenhetsprövade. Alla kurvor och variabler pekar åt samma håll.
Ner i det djupa, svarta hålet.
Där kan jag sussa i stort sett hur länge som helst. Och då pratar jag inte i nattmössan. Som en björn i idet, oberörd av strålande soluppgångar, dundrande kanoner och en veritabel loop av larm intill huvudkudden sover jag obekymrat vidare.
Det är förstås komplicerat. Min närmaste omgivning blir ofta synnerligen irriterad. Men med tiden har jag tvingat mig själv att släppa igenom åtminstone det vinande ljudet av lönepiskan, så med ett nödrop brukar jag till slut ändå släpa mig upp.
Värre var det i tonåren. Då rann det till slut över hos föräldraskapet. Och jag fick en hink iskallt vatten över mig. Det hade i alla fall avsedd effekt.
Historien brukar särskilt roa den i min barnaskara som har ärvt min fäbless för sjusovande. Också med henne är varje morgon en dragkamp mellan liggande koma och sittande medvetslöshet. Till och med jag, som sällan är vaken i tid för denna kamp, bävar inför den morgon i kommande vecka då hon ska upp vid 03 för en resa.
För jag ser ju vartåt kurvorna pekar. Men vet också vad att en hink vatten kan åstadkomma.