Bandet, nytt för i år, hamrar på uppe på sin balkong intill Perrongens scen och låter tätt och bra, inte minst i de rockigare låtarna. Tidigare bandmedlemmar har klivit ner på scenen och gör fina insatser som skådespelare.
Kulisserna är en valstugeby och jag hade gärna sett fler politiska inslag. I de som finns bränner det till ordentligt, inte minst monologen "Simon Syrsa", med manus av Oliwer Carpman. Några av sketcherna, som "Meanwhile på Igelkotten" och "Brevskrivarskola" hade dock behövt en tydlig poäng.
En sak saknas i ungdomsrevyn: Katrineholmsrevyn har satsat på, och fått stor uppmärksamhet för, sitt integrationsarbete för att ensemblen i större utsträckning ska spegla vårt samhälle. Jag ser fram emot att ungdomsrevyn kommande år följer det goda exemplet.