Alla som har tillbringat några år med en katt, vet att de är smarta. Som flerårig matte var det heller inget nytt för mig, men att han skulle ha så lätt för att överlista mig, var otippat.
Efter några månaders kämpande hade jag äntligen lyckats få en kvällstid hos veterinären. I god tid åkte jag och köpte kulor för urinprovtagning och bytte ut det med sanden i kattlådan, övertygad om att han låg och sov på sitt favoritställe under sängen.
Jag satt och åt när jag hörde honom komma. I det ögonblicket visste jag att han skulle försätta mig i en jobbig situation. Han ställde sig framför dörren och tittade rakt in i mina ögon. Budskapet var tydligt, han ville ut. Jag kastade en blick på klockan, hon var tolv. Det är inte så farligt, tänkte jag. Han brukar bara vara ute i någon timme, dessutom föredrar han att kissa i kattlådan. Jag öppnade altandörren och med detsamma rusade han mot jordgubbsrabatten och började kissa. Jag följde honom med blicken medan jag försökte locka in honom. Inom några sekunder var han borta. Det är lugnt, han har fem timmar på sig, tänkte jag.
När Boncuk kom hem sex timmar senare hade jag lärt mig min läxa. Jag skulle aldrig, någonsin underskatta hans intelligens igen.