Tänk dig en ljummen sommarkväll. Solen sakta på väg ned över bryggan där du sitter med ett metspö i handen. Med fötterna dinglande i vattnet, stirrandes på flötet och bara vara. Kan det bli så mycket bättre?
Ja, en del drömmer om napp. För mig är det en mardröm. Det är då hjärtat börjar slå, svetten rinna och paniken infinner sig.
Ändå har jag gjort mitt bästa för att det inte ska ske. Agnat med tråkigt vitt bröd fullt av icke aptitretande E-beteckningar. Plaskat med fötterna lite grann ibland, ja, ganska mycket faktiskt. Och pratat lite högre än vanligt till vissas förargelse. Men vad hjälper det, ibland är oturen framme och flötet försvinner under vattenytan.
Så trots alla försiktighetsåtgärder jag vidtar fiskar jag aldrig utan sällskap. Någon som försiktigt kan lirka loss firren och återbörda den till dess rätta element.
Fisk köper jag helst i affären, urbenad och utan ögon som stirrar förebrående på mig. De enda fiskar jag med glädje dödar är – silverfiskar.
Carina Ekdahl