Sommar, sol, semester och en jävla massa måsten. I min ungdom - nu pratar vi slutet av 70-talet - var tågluffning ett måste. För en relativt liten slant fick man respass rakt ut i Europa.
Och Grekland var ett guldland för fattiga studenter. Vi levde på friterad potatis, tzatziki, vatten och emellanåt billig hemkörd retsina. Bodde på en campingplats i Korfu stad i ett tvåmannatält - ja, ni vet ett sån där fjällvariant som i hopplockat tillstånd ser ut som en förvuxen rak falukorv med nylonöverdrag. Till saken hör att vi var tre aningen småskitiga snubbar som skulle sova där, så jag valde oftast att slagga under bar himmel ackompanjerad av nån form av syrsor. Lite läskigt var det ändå med tanke på att det första vi mötte på campingen var gigantisk ödla. Ja, vi pratar inte komodovarianten direkt men den var betydligt större än vad man springer på här i Sverige.
Kul hade vi i alla fall. Men man skulle ju ta sig till Grekland också och där hade vi tokflyt. På båten mellan Göteborg och Fredrikshamn började vi snacka med ett stort (och festglatt) gäng från Hällevadsholm. Vi frågade naturligtvis vad de hade för mål. ”Vi ska direkt till Korfu, med en andhämtningspaus i Rimini”. Gänget hade gjort den här resan flera år på raken och kunde tåg- och färjetiderna utantill. Så vi tog rygg.
I München skulle det bytas tåg, men gänget såg till att det blev några timmar över som kunde spenderas på Hofbräuhaus. Några liter senare skulle tåget till Rimini äntras och frukost/lunch inhandlades på stationen som hade ett digert utbud av små delikatessbutiker.
Eftersom korv är en favorit var jag smått lyrisk i kön till korvdisken. Men tyvärr var min tyska obefintlig så jag anlitade snabbt min kompis Ulf lite längre bak i kön. Jag frågade: "Vad heter en på tyska". Och Ulf småviskade: "Ein". Tyvärr tyckte jag han sa "kein" (ingen). Så när det var min tur pekade jag på en fet rökt rackare och sade "kein", jag pekade på en bratwurst och sa "kein". Snubben bakom disken bara stirrade och jag fattade ingenting. Det gjorde ju inte han heller av förklarliga skäl.
Jag fick mina korvar till slut och fram kom vi - alla utom en i Hällevadsholmsgänget. Han försvann helt enkelt i München och dök aldrig upp innan vi skildes åt på Korfu.