Jag tror att det började med Svalbard. Jag ville dit. Isbjörnar! Isberg! Nordligaste biografen i världen. Sedan började Nordpolen kännas lockande. Dit kan man åka med den ryska atomisbrytaren 50 Let pobedy (50 år av seger). Den billigaste kryssningen kostar 28 000 - dollar - per person. När jag släppt den resan, av kostnadsskäl, började jag grunna på den norska fyren Jan Mayen, som trots att den oftast nämns ihop med Svalbard ligger mycket närmare Island. Det går i princip inte att ta sig dit, det finns ingen hamn och inga flygrutter dit.
Efter drömmarna om Jan Mayen tipsades jag om Bouvetön, en minimal ö, norskt biland. Den ligger 170 mil från Antarktis nordkust och 210 mil sydväst om Godahoppsudden. Det fanns ett skjul där förr, men det har blåst sönder. Givetvis går det inte att ta sig dit, alldeles särskilt inte om man inte seglar. Sedan hittade jag Tristan da Cunha i södra Atlanten, den bebodda plats på jorden som ligger längst bort: 243 mil från St Helena. Den enda orten på ön heter "Edinburgh of the seven seas" och ön har 80 bofasta familjer. Dit kan man faktiskt ta sig, ett tiotal skepp avgår från Kapstaden till Tristan varje år och biljettpriset är överkomligt; omkring 8 000 kronor. Men turister har prio 8 på en 8-gradig skala över vilka som får åka med.
Ganska ofta önskar jag att jag drömde om normala resmål. Vad mycket enklare det vore.