Det sägs att toppform är färskvara och att den minsta hostning kan förstöra veckovis av noga uppbyggd träning för en elitidrottare. Jag var väldigt aktiv på 1970-talet och även långt in på 1980-talet, men har sedan låtit kroppen förfalla gradvis. Jag borde givetvis förstå att den där toppformen man hade för årtionden sedan är sedan länge försvunnen, begravd och utrotad.
Men det förstår inte riktigt min hjärna, den har ett obotligt självförtroende som inte alls står i proportion till verkligheten. Hjärnan säger till min förslappade kropp att: "den där hanteln på fem kilo är lite löjlig, ta den på tio kilo i stället."
Sedan säger den, när jag ska göra något som heter utfall tio gånger med en fem kilos vikt: "Lägg på några kilo till och gör 20 stycken!
Tok gör som tok sa, och dagen efter är jag knappt i stånd att röra de muskler som kändes så vältrimmade dagen innan. Jag rullar ur sängen – och blir liggande på golvet och undrar vad som har hänt?
Sakta går det då upp för hjärnan, som borde vara den förståndigaste kroppsdelen, att åren utan träning har satt sina spår och nästa gång jag motvilligt tar mig ner till gymmet så tar jag det faktiskt betydligt lugnare.
Och se!
Dagen efter tar jag mig ur sängen betydligt mindre ledbruten och efter det tredje passet märker jag knappt av att jag har tränat dagen innan. Nu är det bara frågan om jag kan hålla ut hela året utan att hitta en massa ursäkter.
Problemet är att jag tror att jag har fått en släng av mjölkallergi, då kan ju mjölksyran i musklerna döda mig...