Sedan mitten av 1990-talet har EU i allt högre grad kommit att ersätta FN som central aktör när svensk utrikes- och säkerhetspolitik ska formuleras. Bidragande orsaker är det svenska EU-inträdet och en FN-trötthet efter misslyckandet att förhindra massdödandet i Kongo, Rwanda och på Balkan. Ett annat uttryck för det minskade FN-intresset är det rekordlåga svenska deltagandet i FN-ledda fredsfrämjande insatser – 23 personer av totalt 950 personer i utlandsstyrkan.
Denna omsvängning är olycklig. Klimatförändringar, regionala väpnade konflikter och flyktingströmmar visar att världen är mer global och gränslös än någonsin. Kinas ekonomiska utveckling aktualiserar frågor om handel och mänskliga rättigheter. Det folkliga upproret i arabvärlden tvingar många regeringar i väst till självrannsakan.
EU är en viktig, men inte tillräcklig, arena för en modern utrikes- och säkerhetspolitik. FN har ett globalt uppdrag att värna såväl fred och säkerhet som utveckling och mänskliga rättigheter. FN finns på plats i nästan alla världens länder före, under och efter katastrofer och konflikter. FN har i rollen som fredsfrämjare legitimitet, erfarenhet, geografisk spridning och en civil ledning med översyn även över långsiktiga utvecklingsinsatser.
För att FN ska kunna utföra sina omfattande uppgifter krävs omvärldens stöd – ekonomiskt och inte minst i form av välutbildade soldater i arbetet för internationell fred och säkerhet. Ändå har EU:s militära snabbinsatsstyrkor inklusive Nordic Battlegroup trots mångmiljardkostnader inte använts vid något tillfälle. Endast 1,8 procent av personalen i FN:s fredsfrämjande insatser i Afrika kommer från länder i Europa.
I det internationella samarbetet måste alla länder bedömas enligt samma måttstock. FN-principen skyldighet att skydda, som säger att världens länder ska förebygga och i sista hand ingripa för att värna mänsklig säkerhet, måste vinna bredare stöd. Mer politisk press och humanitärt stöd till drabbade krävs när diktaturer kränker mänskliga rättigheter. USA och Ryssland måste ta sitt ansvar för nedrustning för att kunna ställa motsvarande krav på länder som Iran och Pakistan. MR-brott måste uppmärksammas såväl på Guantánamo som i Västsahara. Det tysta stödet till ockupationsstaterna Israel och Marocko måste brytas och länderna förmås att respektera internationell rätt.
Dessa utmaningar kan inte hanteras regionalt utan kräver samarbete i Förenta Nationerna. Länder som är aktiva medlemmar bidrar till att stärka FN-organisationen och får själva möjlighet till större inflytande. Därför måste svensk omvärldspolitik i bred mening återfå ett tydligt och centralt FN-perspektiv. Stöd för det finns, liksom kunskap om och engagemang för FN, bland beslutsfattare, myndigheter, organisationer och enskilda. Utnyttja det!
Världen är mer än Europa och vårt närområde.
Aleksander Gablic
ordförande i Svenska FN-förbundet