Livet. Sällan är det så kännbart som vid den här tiden på året.
Allt föds på nytt i naturen. Torrt och brunt byts mot spirande grönska. Tysta skogsbryn blir till konsertsalar för alla fågelkörer som åter samlats. På åkrarna tar grödor fart. Årstidskretsloppet är tydligt och förhoppningarna många.
Storslagna planer börjar smidas hos sjätteklassare som ser sommarlovet närma sig. Det som ska föra dem till nästa stadium och ytterligare ett steg framåt i livet.
Mitt i allt det livfulla gör också döden entré och sluter tidevarvets cirkel. Han, en man som fått en livsresa som sträckt sig över en stor del av 1900-talet och 88 vårar, lämnar jordelivet. Hans 88 vårar blir en spegel av vår sörmländska nutidshistoria och går till stora delar att följa i lokaltidningen. Om hans födelse finns noterad i spalterna 1929 vet jag inte, men annars är det fortfarande ett av de bästa sätten att meddela en bred läsekrets att familjen blivit större.
Flera gånger har lokaltidningen besökt och skildrat livet i den skola där han på 1940-talet fick hemkunskapsundervisning, några kilometer bort från den egna byskolan, och där han också mötte henne – hon som blev hans livskamrat och den han gifte sig med. Går deras bröllopskort att återfinna i vårt arkiv? För många är fortfarande lokaltidningen platsen att avisera giftermål.
Resor med ständigt nya äventyr – då lokalreportrar många gånger fångat delar av äventyren i både text och bild
På 1950-talet kom de egna barnen, som sannolikt hade fullt av vårspring i benen när snön smält. Och efter det ett stort antal decennium med generationer av barn och unga som han hjälpt till våräventyr – på nära håll och längre bort, dit han rattat bussen genom det sörmländska landskapet. Mot läger i Fiskeboda, Njushammar och Ansgarsgården, med kanotfärder och alltför kalla dopp. Resor med ständigt nya äventyr – då lokalreportrar många gånger fångat delar av äventyren i både text och bild.
Nu sätter han punkt för sin egen jorderesa, en vårdag 2018. Lokaltidningen ger många beskedet genom dödsrunan.
Döden sätter punkt för livet och tiden så som vi känner den, förklarar prästen under begravningsakten den soliga våreftermiddagen, då en traktor med dubbelmontage kör förbi på landsvägen utanför. Istället öppnar sig evigheten, menar hon. Fortsättningen på kretsloppet. Men bortanför orden.
Fortsättningen på kretsloppet. Men bortanför orden
Oavsett vad vi tror och tänker så finns en del av sanningen i prästens ord; av jord är du kommen, jord ska du åter bli.
Sjätteklassarna tar fram läxböckerna inför ett av terminens sista prov. Ett prov om ämnen runt omkring oss. I kemihäftet lär vi oss att hela universum består av ämnen, uppbyggda av atomer. Förenade i molekyler. Ämnen som binder till sig andra ämnen och sedan löses upp. Kol, som vandrar i ett oändligt kretslopp mellan hav, luft, mark och genom allt levande. ”Allt som lever innehåller kol. När ett djur eller en växt dör bryts det ner av nedbrytarna. Då bildas det koldioxid. Men kol kan även lagras i jord och vara näring till växter”.
Sjätteklassaren slår igen boken. Kan inte vänta på att ge sig ut i våren igen. Få hänga med vännerna, uppleva livet. Känna hjärtat bulta hårt.
Jag läser en annan prästs ord i en annan tidning: ”För mig med ett jobb där döden är närvarande blir livet oerhört tydligt: Det är här och nu. Livet är inget genrep. Vår uppgift är att leva det här livet gott och respektfullt, och inte att längta och vänta".
Dagen efter begravningen slår slånbärsbuskarna ut i blom. Stärkta av kolatomer på väg genom livets kretslopp. I brevlådan väntar en ny tidning, med nya livstycken.