Varje gång jag vaknar med ett leende vet jag att jag har drömt om dig. Ofta minns jag inga detaljer, vad du sa till mig eller om vi ens pratade. Men jag har slutat grubbla över det, jag försöker inte minnas längre.
Alla somrar förutom denna, har jag sett framemot att få träffa dig och de andra. Jag tror inte att något, någonsin kommer att komma i närheten av den totala glädje våra stunder tillsammans har gett mig. Alla sommarnätter vi satt på mosters altan, under hasselnötsträdet och sjöng fram till gryning. Allt snack om våra vuxna liv, om hur våra framtida barn skulle leka med varandra. Glimten i dina ögon när du pratade om ekologisk odling, om hur du skulle överge stan och flytta ut på landet.
En tidig sommarkväll, förra året, ringde det på dörren. Min hjärna exploderade. I veckor plågade jag mig själv genom att försöka gräva fram dina sista ord, ur mitt minne. 31 år, blev din tid på denna jord. 31 år fulla av glädje, sorg och allt där emellan. Och det var bara att acceptera smärtan och lära sig att leva med den, att lära sig det är okej att le igen. Tiden läker inte alla sår, vissa lever med dig. Men du lär dig att finna styrka i minnen och glädje i drömmar.
Solstrålarna skiner in genom persiennerna. Jag ler, och ser framemot nästa gång vi ses. Jag älskar dig, brorsan!