En 90-åring sitter i sin ”ålderdoms ynkedom och nöd” och ropar till Gud ”i den mörka natt”. Han ger röst åt sin fruktan och skräck och ber om ett halmstrå av hopp. I matsalen har han hört tystnaden eka, sedan en av de gamla fått sig tillvrålat att ”Bordsplaceringen / bestämmer vi / inte du!” Men han har också mött en åldrad kvinnas leende mitt över frukostbordet.
Nu berättar han i diktboken Sånger från äldreomsorgen om sina erfarenheter och tankar.
Satte riktlinjerna
Han är inte vem som helst. Hans namn är Ragnar Thoursie och han var 1945 med och satte riktlinjerna för den nya svenska poesin. Det skedde med boken Emaljögat, vars betydelse knappast kan överskattas. År 2008 var den en av anledningarna till att Thoursie sent omsider fick Svenska Akademiens Kungliga pris.
Ragnar Thoursies produktion är begränsad. Så tyst var det länge omkring honom, att kommande generationer knappast visste att han fanns och ännu mindre anade hans omstörtande betydelse för svensk lyrik. Han valde ämbetsvärlden i stället för pennan och lade under ett långt yrkesliv sin kraft på statsförvaltningen.
Utsiktspunkt mot döden
Nu talar han alltså från sin utsiktspunkt mot döden. Han gör det, skriver han, ”obekymrad om ambitioner” och ”utan större anspråk”.
Nära prosan flyter hans diktrader. Omslaget till Sånger från äldreomsorgen visar fragment från ett lapptäcke hans mor sytt. Hennes teknik och hans är besläktade. Båda redovisar arbeten knutna till det förgångna.
Det anspråkslösa och enkla dominerar dikterna, som inte bara portionerar ut en gammal människas barndomsminnen utan skarpt iakttagande naglar fast hjälpbehövande gamlas utsatthet, där den möter förstelningen i det system de är hänvisade till:
Vi gamla är föremål för omsorg.
Visst är det underbart!
Bara vi inte blir föremål
i omsorgen.
Äldres isoleringsstraff
Det befängda dyker upp i många skepnader. Till exempel hur man döljer det faktum att åldringsvården dömer gamla till den isolering och ensamhet som eget boende innebär och tror sig ha gjort sitt när rollator, blöjor och mediciner finns på plats. Eller den egenartade bestämmelse som författaren stött på, att personalen är förbjuden att tala om de gamlas sjukdomar. Tyst är det också om livet:
Sålunda förtigs allt som är mest väsentligt:
Arbetet som utförts,
Sjukdomen som plågar.
Tystnad. Sänkta huvuden i salen.
Den ödslighetens vind, som sveper genom sidorna, viker av och försvinner inför bilderna från barnaåren: Fadern med sina ömmande, svettiga fötter efter ändlösa timmar som lokförare. Strumpknäna som modern stoppat och hennes tysta gråt i köket, när hon petats ur Missionskören. Andakten inför måltiden med årets första färskpotatis. Små skärvor av tid som blänker innan slutstationen nåtts, det väntande ögonblick som Thoursie beskriver som ”min ensak, den stora.”