Katrineholms ambitiöse kommunchef Mattias Jansson är trött på, som han skriver i sin blogg, ”att det är fritt fram att se ner på kommunen”. Det är en olycklig formulering. Det är klart att det måste vara fritt fram att se ner på kommunen, för den som vill göra det. Liksom det, för dem som anser sig ha anledning till det, är fritt fram att se upp till kommunen. Jag är övertygad om att inte heller Mattias Jansson vill ha någon sorts yttrandeförbud mot negativa åsikter om kommunen.
Just nu måste det få vara fritt fram att se ner på spektaklet Vingåkers kommun.
Det Mattias Jansson är frustrerad över är vad han uppfattar som en allmän, negativ bild av kommunal verksamhet. Den frustrationen förstår jag utan att dela den. Kommunchefsperspektivet gör Jansson överdrivet pessimistisk.
En negativ allmän uppfattning av offentlig verksamhet, i synnerhet den kommunala, kan leda till stora problem. Begåvningarna söker sig till andra områden. Kommunernas rekryteringsbas begränsas till dem som inte får de glassigaste privata jobben.
Allt färre stolta
Det finns många orsaker till att allt färre är stolta över att vara kommunanställd. En av de mera triviala är att det finns väldigt många kommunanställda. Det är antagligen svårt att känna en speciell stolthet över att ha samma arbetsgivare som de flesta andra. I nästan alla mindre och medelstora kommuner är kommunen själv den största arbetsgivaren.
Förr var det fint att vara kommun- eller statstjänsteman. Eller rent av ämbetsman. Ämbetsman i medborgarnas tjänst. Ämbetsmän med förmåga och pondus att se till att också politikerna gjorde det de skulle som de skulle göra det. Sedan började vi kalla tjänstemännen byråkrater och med tiden fick ordet byråkrat en nedlåtande laddning. Sakligt sett orättvist, men i alla fall. I takt med att byråkratierna och byråkraterna blev fler började vi uppfatta dem som onödiga bromsklossar i samhällsmaskineriet. Ibland var det dessutom sant.
Det är rejält tålamodsprövande med långa offentliga utredningar, beredningar som tar tid och ärenden som ska både manglas och tröskas i den ena instansen efter den andra. Informella möten, formella sammanträden på olika nivåer, interna diskussioner som avlöser varandra och kanske, i bästa fall någon offentlig debatt. Och när beslut fattats ska det verkställas i en likartad om än omvänd process. Miljön är inte alltid kreativ.
Stor utmaning
Men allt detta ingår i det system som vi kallar demokrati. Och ingen har ännu hittat på något bättre system. Alltså måste vi – oavsett om vi är medborgare, vanliga handläggare och andra vanliga kommunanställda, låga eller höga kommunala tjänstemän eller rent av politiker – orka leva med systemet. Helst borde vi lära oss att njuta av det!
Jag tror att det är byråkraterna själva tillsammans med politikerna som måste vända på allt detta. Med högburna huvuden borde chefs- och andra byråkrater anta utmaningen att vända allmänhetens attityder - inte indirekt klaga över oförstående medborgare. Och i stället för att hoppa över processerna – som den politiska ledningen försökte men misslyckades med när det gäller det stora organisationsbeslutet i Katrineholm – se till att medborgarna känner sig delaktiga och får förtroende för systemet.
Det är förvisso en stor utmaning. Även det är tålamodskrävande. Men om inte Mattias Jansson, hans kolleger i andra kommuner och deras medarbetare antar den utmaningen - för att inte tala om vad politikerna har för ansvar – är det jag som blir pessimist.
Att återupprätta ett genuint förtroende för kommunerna är nödvändigt för demokratin. Demokrati förutsätter viss misstro mot byråkrater och politiker. Det måste de som misstros stå ut med. Men om misstron växer till förakt är demokratin illa ute. Då lever vi farligt!
Måste ta ansvar
Inte minst politikerna, som ska vara förtroendevalda, har ansvaret för att demokratin upprätthålls. Vi väljer politiker för att de för vår räkning ska vara pålästa, sätta sig in i frågorna och därmed se och upptäcka både helheter och nya detaljer att sättas in i sina sammanhang. Detta ansvar måste varenda politiker och varje person som försöker bli politiker ta. Ett ansvar som måste tas inom ramen för offentligt presenterade och politiskt hållbara idéer och riktlinjer.
Att bygga politik på politikerförakt är ingen hållbar metod. Och absolut inte ansvarsfull. Att i samma politiska program lägga förslag som strider mot varandra är ohållbar politik. Det är att frånhända sig det demokratiska ansvar som politiker i demokratier förutsätts ha. När kommunpolitiker använder misstron som politiskt medel undermineras förtroendet för kommunen. Det är vad som sker i Vingåkers kommun.
Kalabaliken i Vingåker är inget som kommunanställda eller andra Vingåkersbor ska behöva leva med. Än mindre njuta av. VTL med fleras uttåg från budgetdebatten är en skamfläck för kommunen. Att andra, vanligtvis rekorderliga partier, vill samarbeta med VTL är för mig obegripligt. Att Sverigedemokraterna numera tycks ha viss koppling till VTL blir i skenet av de senaste händelserna närmast följdriktigt.
Nästan rädd
Vingåkers kommun har blivit en kommun som förtjänar misstro. De små partierna ville värja sig mot de två storas dominans och illa hanterade skolnedläggningar. I stället skapade de en situation som på kort sikt kräver att de som har styrkan tillsammans, alltså just de två stora, nödvändigtvis och antagligen mycket dominerande tvingas se till att demokratisk ordning och reda får råda.
Det blir svårt för de kommunanställda i Vingåker att med högburna huvuden stoltsera över sin arbetsgivare.
Jag är, som sagt, inte lika pessimistisk som Mattias Jansson om den negativa bilden av kommuner i allmänhet. Men när det gäller bilden av Vingåker är jag mer än pessimist. Jag är nästan rädd.
Långsiktigt ser jag bara en utväg för att rädda demokratin i Vingåker. Rekryteringsbasen för politiker måste breddas. Det är också en stor utmaning som bara kan ske på mycket lång sikt och därför är tålamodskrävande. Gissa vilken!