Larmet gick exakt klockan 11.19 på räddningskåren i Katrineholm.
Strax innan hade tåg 829 från Västerås på väg mot Mjölby hållit en hastighet av 126 kilometer i timmen vid Sköldinge – på en sträcka där det borde ha haft en hastighet av 40 kilometer i timmen.
Detta ägde rum omedelbart väster om järnvägsbron i Sköldinge den 10 april 1990.
Resultatet blev lika våldsamt som förskräckande: Ett av de två spåren hade stängts av på grund av dräneringsarbeten. Tåget fick alltså växla spår i denna höga hastighet varpå loket hastigt kastades av rälsen, bröts loss från de övriga vagnarna och studsade ner på åkern i ett tjockt dammoln.
Vagnen närmast loket drogs omkull och släpades tillsammans med de övriga vagnarna framåt ytterligare 50 meter.
Slutresultatet blev ett hundratal chockade och skadade passagerare samt två döda. Många var påsklovslediga skolungdomar.
De som skadat sig värst satt i första vagnen efter loket. Vagnen vräktes helt omkull och blev liggande på sidan på banvallen. En 39-årig kvinna från Västerås slungades ut genom ett krossat fönster och klämdes till döds. Dagen därpå avled en 78-årig man från Eskilstuna till följd av sina skador från olyckan.
– Det var hemskt. Många barn skrek. Vi såg flera som var svårt skadade. Folk kröp på varandra. Jag törs inte tänka på vad som hänt, om det börjat brinna, berättade passageraren Ewald Johanessen för Kurirens reporter Fredrik Axelsson strax efter olyckan.
Beredskapen inom sjukvården var omedelbar: Klockan 11.45 gick katastroflarmet på Kullbergska sjukhuset och en jättelik räddningsaktion drogs igång. 20 ambulanser fraktade skadade till Kullbergska där också två team med kuratorer och psykologer fanns på plats. Patienter kördes också till Eskilstuna.
Kurirens reportrar och fotografer insåg också allvaret i situationen och begav sig omedelbart till olycksplatsen. En av de första på plats var fotografen Tomas Nilsson.
– Jag minns att jag och en reporter var ute på ett jobb med Katrineholms hembygdsförening och då kom ett larm om en tågolycka. Det slog mig direkt att det kunde vara allvarligt, säger Tomas Nilsson.
Han tvingades överge de två damerna från hembygdsföreningen och reportern för att hastigt bege sig till redaktionen, sno åt sig några rullar färgfilm och stuva in en ny reporter, Per Edlund, i bilen för att åka ut till Sköldinge.
– När vi kom till olycksplatsen hindrades vi av polisen, men då kom räddningsledaren och visade in oss och menade att vi hade en plats i den här händelsen, säger Tomas Nilsson.
Tack vare räddningsledaren kunde alltså Kurirens läsare se de förskräckande bilderna inifrån olycksområdet dagen därpå när de slog upp sina tidningar vid morgonkaffet.
– Jag såg direkt att det var en svår olycka med dödsfall, säger Tomas Nilsson. Då gjorde jag en snabb bedömning av situationen, tog några bilder och blev därefter även en del av själva räddningsarbetet. Jag var med och skickade verktyg inne i vagnarna då de försökte klippa loss en person som fastnat och jag pratade även med offer och talade om för dem vad som skulle hända och var de skulle hamna.
Tomas Nilsson befann sig plötsligt i en situation där han skulle fungera både som medmänniska och som yrkesmänniska. Det visade sig lyckligtvis att de båda rollerna gick att kombinera.
– Min upplevelse var att många av dessa människor ville prata med pressen i denna svåra situation. Men det kräver att vi har en respekt och visar hänsyn. Det funkade jättebra här och för mig är räddningsarbetet alltid prio ett, säger Tomas Nilsson och menar samtidigt att han aldrig glömde bort sin roll som fotograf för tidningen.
– Det fanns gott om tillfällen att ta bilder mellan varven och kombinationen att även stötta människor gick hand i hand.
Brukar du tänka på händelsen ibland?
– Ja, jag har använt bilder från den här händelsen när jag har undervisat i bildjournalistik. De visar väldigt mycket av vad man kan råka ut för som bildjournalist och jag tycker själv att jag kan stå för arbetet där vi visar respekt för människor i kris. Det var ett bra jobb, ett bra hantverk, där vi alla jobbade tillsammans på redaktionen.
Vad var det som påverkade dig mest?
– Det som påverkar mig än i dag är att man inser vilken roll man har och då menar jag att man också kan vara en del i positiv bemärkelse vid olyckshändelser om man gör det professionellt. Den tanken finns med i nästan varje olyckshändelse jag kommer in i.
Var det unikt att ni som journalister fick komma in på olycksområdet?
– På den tiden var det inte unikt, men i dag är det betydligt svårare att jobba på det här sättet. Och det är på grund av att det är så många människor som kommer ut med kameror i dag som bara har nyfikenheten som syfte.
Vad hände med de här bilderna sedan?
– Vi sålde färgbilder till Expressen, minns jag. Jag fick betalt för dem, men det var Kuriren som sålde bilderna. Det var inget konstigt eller prestigefyllt eftersom jag var publicerad i många tidningar redan då.
Redan dagen efter olyckan kunde tåg släppas fram på det ena spåret vid Sköldinge. Förseningarna blev inte så stora, högst 30 minuter.