Någon vecka efter att jag tog körkort för tio år sedan blev jag stoppad av polisen. Klockan var drygt två på natten, det var bråttom till en hamburgerrestaurang och tre andra nattjobbande kollegor satt i bilen.
Det gick nog rätt mycket för fort, men kombinationen rykande färsk lapp, tom väg och skräckslagen yngling bakom ratten måste ha uppbringat något slags medlidande hos polisen. Jag slapp böta den gången.
Sämre, om man nu kan säga så, gick det förra helgen. Hela familjen satt i bilen på väg upp till Stockholm. Vi var lite sena, och även denna gång kan jag villigt erkänna att det gick för fort.
I höjd med Kungens kurva såg jag blåljusen i backspegeln och stannade vackert till vid nästa avfart. Polisen som kom fram såg min 4-årige son som satt bredvid mig där fram. Mer skamsen har jag nog aldrig varit. Möjligen då på vägen hem, när sonen frågade för femte gången: "Pappa, kör vi för fort nu?"
Kontentan? Två dryga tusenlappar fattigare, men en påminnelse rikare. Det kommer dröja länge innan jag glömmer att hålla koll på hastighetsmätaren igen, det kan jag lova. Tack för det, polisen!