"Hora. Din jävla hora".
"Fitta. Din jävla fitta".
Sexuella trakasserier är vardag för många kvinnor, unga som äldre. Trakasserier som blir en del i ett system som upprätthåller begränsande normer och ingrodda maktstrukturer där kvinnor ofta klassas lägre än män.
Ord om det kvinnliga könsorganet används för att förminska och nedvärdera och blir en symbol för en hel kvinnoförnedrande värld.
"Antagligen en chefredaktör som "kvoterats" till posten på grund av rätt grejer mellan benen…”, skriver en person om mig på en sajt på nätet, i en kommentar som gäller ett publicistiskt beslut som jag fattat i min roll som ansvarig utgivare. (Ja, det handlade om en annons som jag stoppade, eftersom dess värderingar inte stod upp för alla människors lika värde, och därmed inte heller för ett perspektiv där kvinnor och män har samma värde). En kommentar som helt klart också kan ses som ett sexuellt trakasseri, menad att förminska.
Det är klart att de sexuella trakasserierna svider, men ofta tystas de också ner. Många undersökningar visar att inte många av dem som utsätts för de sexuella trakasserierna talar om det.
Carolina Falkholt är konstnären som tar makten över kränkningarna. Istället väljer hon att hylla kvinnokroppen.
Just nu ställs hennes 48 kvadratmeter stora konstverk av en vagina ut på Eskilstuna konstmuseum. Den är skapad direkt på platsen, och har inletts med att hon själv skrivit ord på den från början helt vita väggen.
”Jag skriver något jag själv blir provocerad av”, berättar hon i filmen om konstverkets tillkomst som utställningsbesökaren kan se.
Lager på lager av texter, som sedan målats över med starka färger. Hon tar makten över de kränkande orden. Med en stor målning av en – snippa.
På de två angränsande väggarna hänger ytterligare två av hennes konstverk – med öron. Öron som knappast hade gillat det mina öron hör från ett par andra besökare i utställningssalen.
Mannen skrattar. På ett drygt och överlägset vis. Han sätter normen: vad tror hon att hon gör, den där konstnären?
Kvinnan som sällskapar honom svarar direkt, inordnar sig i könshierarkin där en kvinna väl inte ska ta plats: ”Usch! Jag är inte så förtjust i det där”.
Carolina Falkholt förklarar i utställningsfilmen att hon vill uttrycka extremt viktiga och obehagliga saker.
Hennes konst tar plats, kräver utrymme och låter sig inte tystas.
Hennes konst vill att vi ser verkligheten så som vi måste se den: som en plats där kvinnan är jämställd med mannen, där jämställdhet råder, där begränsande normer bryts, där kvinnans kön inte är något tabu som bara nämns som en förolämpning, utan som får uttrycka stolthet. Storhet.
I en presentation av utställningen skriver Katarina Wadstein Macleod, docent i konstvetenskap, att det här är konst som kräver rätten till det fria ordet och att den rätten går genom kroppen.
Det är dags att tydligt säga nej till sexuella trakasserier, till begränsande normer. Det är dags att stå upp för jämställdhet.
Ett första steg kan vara att besöka utställningen i grannstaden och hylla målningen av snippan.