Det finns läsare som ser mig som en mobbare. Jag antar att de menar att jag ägnar mig åt systematiska, verbala trakasserier, eller något sådant.
Av en läsarkommentar på kkuriren.se förstår jag, att jag antingen var klumpig, otydlig eller båda delarna i förra veckans Reflexer. Jag ironiserade om Försäkringskassans i mitt tycke kraftigt överbyråkratiserade handläggning av ett sjukskrivningsärende (mitt eget) och dristade mig till att uttrycka misstanken att det kunde handla om en missförstådd ”arbetslinje”. Underförstått, tänkte jag åtminstone, att byråkraterna sett till att skaffa sig själva mera arbete.
Jag var noga med att påpeka att jag på intet sätt led någon skada av byråkratin. Trots mellnliggande krångel – blev som det skulle bli. Till och med tidsplanen hölls.
Inte centralt
Bagrunden var att jag fått nacken opererad, ihopskruvad. Jag tyckte det borde ha räckt för att motivera tre veckors konvalscenstid och sjukskrivning. Men det gjorde det inte. Försäkringskassan har regler, grundade på politiska beslut. På arbetslinjen. I nämnda kommentar undervisas jag om vad den betyder:
”Diagnosen bruten nacke är dock inte det centrala, arbetslinjen utgår från arbetsfömågan och inte oförmågan/sjukdomen, matchat mot hela arbetsmarknaden oavsett tidigare arbete. Sedan årsskiftet har en regel trätt i kraft där det inte anses vara läkarnas sak att bedöma arbetsfömågan, denna diagnos ska nämligen handläggarna på Försäkringskassan göra. Alliansens regler innebär därmed mer byråkratisering. Det finns samtidigt ett tryck att minska sjuktalen, på uppdrag av regeringen.”
Efter den lektionen måste jag dra slutsatsen att den byråkrati jag berättade om endast var en bråkdel av vad den kunde ha varit. Kassan borde, om jag förstår saken rätt, egentligen ha undersökt om jag under min sjukskrivning kunde uträtta någon annan sorts arbete på arbetsmarknaden än det jag vanligtvis gör. Dessbättre hoppade handläggarna över den delen av processen.
Oförmåga och förmåga
Jag förstår idén med att i första hand se till arbetsförmågan i- stället för till oförmågan. Jag tycker till och med att det känns rätt. Men förmågan och oförmågan hänger ihop - de är konsekvenser av samma sak. Därför tycker jag fortfarande inte att det borde behövas någon byråkratisk apparat alls för förmågan att dra slutsatsen att sjukdomen gjorde mig oförmögen att arbeta under en begränsad tid.
I kommentaren antyds att byråkratin är en konskevens av regeringens beslut. Så är det säkert. Om jag formulerat mig så att handläggarna tagit åt sig av det byråkratiska tokeriet ber jag om ursäkt. Men den övergripande kassabyråkratin har nog ett visst ansvar. Byråkrater på hög nivå gör arbetskrävande tillämpningsföreskrifter, som tolkas i nästa byråkratled och skapar merarbete hos handläggare, läkare och sjukskrivna.
Min hädiska, alltför enkla och tydligen obegripliga tanke var alltså att det också kunde ses som en sorts arbetslinje.
Snyfthistorier
Ett annat misstag jag gjorde var att hänvisa till medierapporteringen om den ovan beskrivna verkliga arbetslinjens ibland omänskliga effekter i några enskilda fall. I förbigående och alltför generaliserande nämnde jag ordet socialporr. Det gjorde att tillrättavisningen om arbetslinjen följdes av en högst berättigad fråga:
”Sedan kan man undra över varför det är socialporr när medierna berättar om de verkliga effekterna av de nya reglerna. Är det vulgärt att låta fattiga, marginaliserade människor komma till tals?”
Svaret på frågan är självklart nej. Det är, tvärtom och generellt sett, en av våra viktigaste uppgifter att belysa utsatta människors problem. Men ibland publicerar vi i medierna snyft- och andra historier som får oss att gotta oss i andras olyckor. Ytliga artiklar utan sammanhang som gör utsatta än mer utsatta. Det är helt enkelt inte god pressetik.
Hur länge...?
Apropå pressetik undrade signaturen U.S. i en insändare nyligen hur länge jag ska hålla på och mobba service- och tekniknämndens nya ordförande Johan Hartman (M).
Jag har skrivit om Johan Hartman i två artiklar i hans egenskap av nybliven makthavare i Katrineholms nya politiska S och M-ledning. Den första var en ledarartikel i vilken jag recenserade Hartmans programförklaring, som han redovisat i form av en debattartikel i Katrineholms-Kuriren. Jag uttryckte en viss besvikelse över att Hartman inte lovade att en gång för alla undersöka och ta tag i eventuella kvarvarande konstigheter efter skandalerna i den förvaltning för vilken han numera har det politiska huvudansvaret.
Jag tycker fortfarande att det var en relevant vinkling med tanke på att Hartman var kommunens revisor under skandalperioden.
Den andra artikeln var en krönika under denna vinjett, Reflexer. Hartman beskrevs här som en av de nya makthavarna i Katrineholms moderata delmajoritet. Lätt kritiskt men, som jag själv tyckte ändå överseende, misstänkte jag att Hartman än så länge såg sitt uppdrag mer som en företagsledare än som politiker.
Ett tag till
Att jag tar upp U.S. lilla insändare beror på att jag faktiskt bedmödade mig om och trodde mig i Reflexerna ha lyckats ge en sympatisk bild av Hartmans person. Jag hade tänkt mig att eventuellt beröm, alternativt hårda omdömen, skulle få anstå till dess de var befogade.
Det är läsarens privilegium att göra sin egen tolkning av det jag skriver. Därmed inte sagt att den tolkningen är den rätta. Jag kan förstå om någon handläggare på Försäkringskassan kände sig orättvist behandlad i förra veckans Reflexer.
Dubbeltydigheten i begreppet arbetslinjen var antagligen för otydlig och min avsikt var inte att lägga skulden för överbyråkratin på någon enskild, underordnad tjänsteman. Men om det finns en berörd tjänsteman som känner sig trampad på så verkar det som om tårna av någon anledning är lite ömma.
Signaturen U.S. retoriska fråga ger mig ändå anledning att fundera: är jag en mobbare? Enligt U.S. tolkning är svaret ja. Om han har rätt lovar jag att fortsätta att vara en mobbare. Åtminstone ett tag till.