Att ta sig an "Skapelsen" av Joseph Haydn (1732-1809) är sannerligen en utmaning. Både konstnärligt och organisatoriskt. Ett mastodontprojekt helt enkelt.
Gick det då att blåsa liv i Mastodonten? Svaret är: inte bara fick den liv. Den dansade!
Från en imponerande inledning, där Camilla Arvidsson presenterade verket och orkester- och körmedlemmar vandrade in och tog sina platser, till det sista klingande slutackordet, upplevs hela produktionen som genomtänkt och noggrant utmejslad in i minsta detalj.
Körsamarbetet med Katrineholms Kammarkör och Ars Musica från Eskilstuna känns fruktgivande för alla parter. Inte minst publiken. Fantastiskt att kunna erbjuda en så maffig upplevelse som vi fick i lördags. Med stor orkester- och körbesättning samt briljerande solister. Phil Spectors "wall of sound" (om analogin ursäktas) kan slänga sig i väggen.
Men för att återvända till inledningen av konserten. Uvertyren, som ska symbolisera det kaos som rådde innan jorden blev jorden, känns lite trevande. Haydn är strikt i sin stiltrogenhet och kaoset är ett behärskat och återhållet sådant.
Som programmusik är "Skapelsen" mer beskrivande av texten – för övrigt skriven av baron Gottfried van Swieben – än av själva det tänkta händelseförloppet.
Det är lång väg kvar innan det är dags för vila den sjunde dagen. Kanske är det därför som kompositören håller hårt i tyglarna.
Först när alla tre sångsolisterna gör sin gemensamma debut släpps krafterna loss i musikaliskt jubel.
Joseph Haydn hade haft gott om tid att förfina sitt konstnärskap. Inte minst de cirka trettio åren som hovkompositör hos furst Esterhazy gav honom verktygen för att skriva det stora oratoriet "Skapelsen" 1796-98.
Han visste vad som krävdes för att hålla publiken intresserad och engagerad. Dessutom med en subtil känsla för humor som visade sig i oväntade orkestrala inslag. Som en motsvarighet till filmens kameoroll. Aha! Där var Haydn.
Camilla Arvidsson hittar läsningen av stycket med fingertoppskänsla för både tyngd och lätthet i oratoriet. Orkester och kör musicerar med intensitet och spelglädje.
Av solisterna kan man inte låta bli att frapperas av Johan Schinklers bas. Körledarna har gjort fina instuderingar och det känns rätt att Kammarkörens Ingrid Falk avslutar tillsammans med solisterna i slutsången.
Slutligen en eloge till Jenny Magnusson, vars kongeniala ljusdesign förhöjde upplevelsen.