Exemplifieringar ur en gravids tillvaro:
"Snälla bli inte arg nu" är numera en stående kommentar från min man. Hormonerna gör att det blixtrar till lite väl ofta och tonläget har titt som tätt en klang av irritation. För det mesta utan någon egentlig anledning.
Snarkningar om natten är också något jag har lagt mig till med. Ibland vaknar jag till och med själv av det. Det sker på utandningen, inte på inandningen och jag låter som en stor övermätt gris.
Och så detta toaspring. Det behövs inte mycket för att kissnödigheten ska göra sig påmind, ungefär en gång i halvtimmen. Men så mycket att tömma ut finns det sällan.
Jag orkar inte heller lika mycket som jag brukar. Frustrerande. En timme på stan och en obeskrivlig trötthet belägrar kroppen, för att befästa den i ett schackmatt läge i soffan. Resten av dagen.
Jag har aldrig varit känslig för värme. Men en solig dag på jobbet, iklädd helt fel mundering höll på att ta knäcken på mig. Svetten rann, pulsen skenade. Det av hormoner redan prövade tålamodet fick sig ytterligare en knäck och arbetslusten liksom trevligheten flög sin kos. Kvar var ett ångande åskmoln.
Mat, godis, glass, läsk. Alltid är jag sugen på något. Och den halsbränna som uppstår varje dag lindras bäst med glass. Med allt det socker jag den senaste tiden har pumpat in i min kropp är jag orolig för att det kommande barnet ska drabbas av något överspeedat syndrom. Men jag kan inte sluta. Jag har försökt byta ut eftermiddagens chokladkaka mot knäckebröd. Men det funkar föga. Det slutar ofta med knäckebröd och en chokladkaka.
Det är klart jag ser fram emot det som komma skall och jag är glad över att jag kunde bli gravid. Några förfärliga krämpor har jag ju inte heller. Men jag ser ändå inte mycket njutbart i själva graviditeten. "Det är så härligt att ha ett liv som växer i än", brukar folk försöka överbrygga min tvekan inför graviditetens njutbarhet med. Men den saken förstår man ju inte riktigt när det är första barnet. Att det finns en blivande människa i mig har liksom fortfarande inte sjunkit in. Just nu är jag mest en överhettad trött och snarkande tjockis med alldeles för kort stubin som får nöja sig med en läsk i skuggan i stället för en kall öl i solen. Njutbart?