Svenska kyrkan har länge lidit av prästbrist. Den har varit särskilt stor i glesbygd, men märks nu även i tätortsförsamlingar.
– Det är inte lätt att rekrytera och jag upplever att det finns en brist, säger Magdalena Fors, präst i Nyköpings församling.
Framför allt beror det på pensionsavgångar, menar Pernilla Parenmalm, präst i Torshälla och prost i Rekarne kontrakt.
– Det är en gigantisk generationsväxling som sker nu. För fem–sex år sedan var det väldigt få lediga tjänster, nu finns inte präster så det räcker till. Det gäller även kyrkomusiker, församlingspedagoger, ekonomer och kyrkogårdschefer.
Och det gäller i hög grad också diakonerna. I vissa stift kommer halva denna yrkesgrupp att gå i pension inom tio år. Diakonernas och prästernas fackliga organisation, Kyrkans akademikerförbund, larmar om att det kan få allvarliga arbetsmiljökonsekvenser.
– Diakonerna är redan den grupp som kommer strax efter prästerna på vår lista över de farligaste yrkena i kyrkan. Kan de inte ersättas av andra diakoner är det den andra vigseltjänsten, prästerna, som får träda in. Diakonbristen medför direkt en arbetsmiljöbelastning, säger Stefan Sterner, facklig ombudsman.
Arbetet som diakon beskrivs som givande – men tufft. Var femte diakon i Svenska kyrkan har varit långtidssjukskriven på grund av stress. Fackets medlemsundersökningar visar att en av tre diakoner ofta arbetar utanför ordinarie arbetstid. Många upplever att de utsätts för hot eller våld i mötet med utsatta människor.
Pensionsavgångarna i Strängnäs stift är mindre dramatiska än på andra håll och ligger på två–fyra per år. Stiftsdiakonen Maria Holmgren är därför inte jättebekymrad. Svårigheten att rekrytera gör ändå att hon ändå höjer ett varningens finger.
– Vi får verkligen inte ligga på latsidan. Det kan ta lång tid att besätta vissa tjänster.
I stiftet finns 28 sörmländska församlingar, indelade i fyra kontrakt. På grund av sommarledigheter ute i kontrakten har tidningen inte kunnat få en heltäckande bild av eventuellt nytillkomna vakanser. Men i flera församlingar finns en klar uppfattning om att det är svårt eller mycket svårt att rekrytera till de diakontjänster som blir lediga.
– Ja, tyvärr. Det är inte tillräckligt många som utbildar sig, konstaterar Inger Berglund vid stiftskansliet.
Under hösten förlorar Katrineholmsbygdens församling hälften av sina sex diakoner.
– Troligen blir det svårt att rekrytera. Kanske blir det en internrekrytering då en pedagog är på väg att bli diakon, säger kyrkoherde Eva Karlsson – som också ska gå i pension.
Inom Oppunda-Villåttinge, där Karlsson är kontraktsprost, finns en vakant tjänst som kyrkoherde och en som präst. Trosa församling, som ingår i Södertälje kontrakt, har en utlyst diakontjänst. Också bland Rekarne kontrakts sju församlingar pågår rekryteringar.
Kyrkans akademikerförbund kräver nu ett långsiktigt krafttag av Svenska kyrkan för att locka fler till diakonutbildningen. Men det är inte bara tillgången på vigda diakoner som är avgörande. Rekryteringen påverkas också av vad församlingarna efterfrågar.
Den diakonala verksamheten organiseras olika beroende på lokala förhållanden. Därmed skiljer sig också behoven av specialkompetens åt.
– Flera av oss i Rekarne kontrakt har behov av folk som kan finska språket. Många församlingar är multikulturella och har särskilda behov. Det smalnar av utbudet av diakoner ytterligare, konstaterar Pernilla Parenmalm.