"Poldark". Nä, jag gillar inte serien särskilt mycket. Men precis som jag har svårt att låta bli att äta äckliga lökchips om någon ställer fram en skål, kan jag inte sluta följa det brittiska kostymdramat som SVT visar på lördagskvällar.
Den utspelar sig i ett gruvdistrikt intill kusten i Cornwall under 1700-talet. I centrum står familjen Poldark, och främst då den unge Ross, som spelas av Aidan Turner. Han kommer hem från amerikanska frihetskriget och upptäcker att hans trolovade Elisabeth just ska gifta sig med hans kusin. Dessutom visar det sig att hans eget arv förspillts. Efter ett par avsnitt träffar Ross Poldark en ny kvinna, den fattiga Demelza, som stöttar honom i kampen för att bygga upp sin gård och sina gruvor. Han motarbetas dock från flera håll, och har dessutom svårt att släppa sin ungdomskärlek.
Serien, som bygger på en serie romaner av Winston Graham, är inne på andra säsongen och jag tycker att den trampat vatten ett tag nu. Jag är less på scener där Ross Poldark rider i full galopp mellan sitt hem, sin gruva och Elisabeths gård, gör halt, vänder hästen och börjar stirra svårmodigt. I bland hoppar han av hästen och går någonstans. Nästan alltid med rejält uppknäppt kråsskjorta, och nästan alltid i ärendet att självupptaget oja sig över de många olyckor och oförrätter som han har drabbats av.
Så varför fortsätter jag att titta? Ja, kvinnorna i serien blir bara mer och mer intressanta. Särskilt den pragmatiska Elisabeth som faktiskt börjat genomskåda den romantiske hjälten och Demelza som måste hantera omvärldens förakt för hennes "enkla" bakgrund. Och egentligen kanske det inte är så dumt av Ross Poldark att rida runt och stirra över nejderna. Det är otroligt vackert.