Bilderna på Alan Kurdi, treåringen som spolades upp på en strand av Medelhavet, fick en hel värld att stanna upp en tid innan de flesta fortsatte att puttra på med sin vardag. Nyhetsinslag i tv eller bilder i sociala medier från krig och terror blir fortfarande lätt en berättelse om människor någon annanstans. Mustafa Can ger dem ett ansikte i sina reportage.
Lärarna Bachan Rashid och Camilla Rosén på Katrineholms tekniska college är mitt uppe i ett författarprojekt om Mustafa Can, med naturelever och teknikelever i trean. Snart åker eleverna för att se "Frontens gryningsfärg", Cans debut som pjäsförfattare som har premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm den 1 december. Som förberedelse inför pjäsen fick eleverna i fredags en föreläsning av Mustafa Can på skolan.
‒Jag har egentligen inte tid, men det var besjälade lärare som fick mig att komma hit, sa han medan eleverna bänkade sig.
Pjäsen handlar om kriget sett från kvinnornas perspektiv. Mustafa Can reste till fronten i Kobane i syriska Kurdistan och mötte under flera månaders vistelse i omgångar bland annat soldater från den bataljon av nära 20000 kvinnor som stod upp mot IS men också mot det patriarkala samhällets strukturer. Författaren, journalisten och nu också dramatikern Mustafa Can tog vid sitt besök i Katrineholm avstamp i vad vi kanske tror att en flykting vill.
‒Man kan tro att deras högsta dröm är att komma till Katrineholm. Eller Skövde. Eller Arboga eller Jokkmokk.
Men när människor på flykt sover under broar, i parker, tar sig över taggtråd och hoppar på en båt i Medelhavet är inte drömmen att komma till Sverige, poängterade Mustafa Can.
‒De drömmer inte om att ta sig norrut utan söderut, till sina barndomsplatser, sina grannar, sina smultronställen. Platsen där de fick sin första kyss eller där de sparkade sin första boll.
‒För många är ett hem inte bara en fysisk plats utan också ett mentalt tillstånd.
Man lever inte som flykting, sa Can, man överlever – medan man dag efter dag möter samma missmod och frustration och hopplöshet.
‒Det gör något brutalt med en människa.
Människor behöver vittnen till sitt eget liv, att de har existerat, förklarade Mustafa Can. I ett nytt liv i ett nytt land finns inte dessa vittnen.
‒Det ska krävas jäkligt mycket för att lämna platsen där du är född.
Mustafa Can fick ta del av ohyggliga vittnesmål från människor som valt att återvända till Kobane sedan IS körts ut. Om barn som har tvingats se sina föräldrar mördas av IS med ofattbar brutalitet, om små flickor som våldtagits och om barn som tvingats göra det omöjliga valet att själva döda en familjemedlem. Can visade bilder tagna av bland andra Magnus Hjalmarson Neideman och berättade om familjen med farmor Hedule i spetsen som återvände till ruinerna av sitt hem, ett hem som hon sedan vägrade lämna. När IS-soldater åter stormade Kobane 2015 mördades hon och hittades med fingrarna greppande om jorden.
Can satte i gång tankar hos eleverna på KTC, om hur de skulle agera i situationer som i dag är helt otänkbara för oss. Om kriget kommer – vad tar man med sig? Vart ska man fly? Vad är man kapabel att göra för att överleva?
‒Vi är inte storsinta som vi tror att vi är. Det har historien visat.
Han gav också en tankeställare om hur vi förhåller oss till de människor som är nya i Sverige.
‒Människor har en extrem längtan efter att vara större än sitt eget lidande. Reducera inte människor till bara kriget, våldet, lidandet. De vill bara ha lite vanlighet.