Men vagnarna saknar nummer. Det blir som i Monty Python-sketchen där folk utan lokalsinne ska springa ett 100-meterslopp: en sabla röra. Till slut kommer alla ombord. Tåget rullar. Min bok förblir orörd, ty våra platser är bredvid tågvärdens krypin och där händer det grejer.
Timmarna som följer blir tågvärden min idol. Han lugnar folk som har klivit på fel tågsätt eller fel tåg. Han medlar mellan en onykter resenär och bistropersonal som har kommit på kant med varandra. Han ringer och fixar så att alla resenärer som ska vidare får nya tåganslutningar, taxi och bussar trots förseningarna. När han har ropat ut de nya anslutningarna bildas en kö av folk som säger att de inte har hört på grund av att de hade lurar i öronen. Så han får upprepa hela tjottaballongen för var och en. Han förklarar för en huttrande dam i första klass varför det behövs AC i tågvagnarna. Allt detta gör han med gott humör, lugn och värdighet, trots att folk är rent ut sagt skitjobbiga. Själv stapplar jag av tåget vid min station, utmattad å tågvärdens vägnar. "Det är kul när det händer saker", säger han glatt i dörren och jag tänker att det är i arbetslivet, på golvet, som de verkliga superhjältarna finns.