Hyllningar och kärleksfulla starka läsarreaktioner har kantat dramatikern och skådespelaren Johan Ehns väg sedan han i höstas tog klivet ut på den skönlitterära scenen.
Hans till stora delar självbiografiska roman "Down under" tar avstamp i sent 80-tal. Bokens jag, Jim, flyr en kaotisk tillvaro i Stockholm för att börja om på nytt på Nya Zeeland, men verkligheten hinner ikapp. När släktingarna som han bor hos upptäcker att han är homosexuell blir han utslängd och i ett själsligt ingenmansland vacklar Jim mellan viljan att vara sann mot sig själv och samtidigt försöka passa in.
Ett ingenmansland som även var Johan Ehns verklighet under uppväxtåren på 1970- och 80-talet. Då var det få som med kompromisslös självklarhet och stolthet kom ut som homosexuella.
‒Jag var inte sån och tänkte "Bäst att hålla tyst, annars blir det katastrof". "Ingen" på vår skola var homosexuell och minsta misstanke gav epitet som Bög-Anders.
Där dagens unga hittar sina sammanhang, inte minst via sociala medier, fanns i Johans Ehns tonår ett ängslans "finns nån mer som jag".
‒Var man avvikande på något sätt försökte man hitta sätt att dölja sitt sanna jag, det som var annorlunda, säger Johan Ehn stillsamt.
Drömmen att författa skönlitteratur fanns länge på idéstadiet, men det tog tid för tankefröet att rota sig. Som konstnärlig ledare för Teater Barbara och dramatiker var Johan Ehn van vid ett mer komprimerat sätt att skriva.
När Johan Ehn började skriva Down under var det med en förvissning om att han gått sin sista rond med uppväxtens själsliga brottningsmatcher.
‒Jag skrev pjäsen Bögprinsen och när projektet pausades insåg jag att jag hade så mycket mer att berätta. Den här historien är en del av mitt liv och jag trodde att jag var klar med den, men den har präglat mig mer än jag trodde. Under skrivprocessen förstod jag att jag fortfarande ger mig själv straffrundor för att jag inte släppt min story och för att jag inte stod upp för mig själv.
Både i sitt arbete som skådespelare och nu efter debutromanen får han ofta frågan om hur man orkar ta sig an svåra ämnen.
‒Men det finns inga svåra ämnen, det svåra är att gestalta dem utan att det blir överdramatiserat eller kladdigt. Det finns en eufori att hitta den rätta nyansen, när man lyckas beröra sin publik.