Vi stötte på de båda bohemerna på Stortorget i Katrineholm och försatte inte tillfället att få en pratstund med de vanligtvis kringflackande grabbarna.
Sista versen
För Greens del sjunger knalleturnerandet på sista versen.
– Du vet, jag har hållit på med det här i 20 år. Blev ju ”panscho” förra året. Och nån gång ska man sluta även med det man älskar, säger Bertil Green som sedan 33 år tillbaka är bosatt i Tranås.
För den oinvigde kan vi tala om att Green, som under Vingåkersåren alltid fick heta Bert fastän det står Bertil i prästbetyget, på den tiden det begav sig var resande på Ljungströms i Vingåker. Ett ganska glassigt jobb med stor flott bil.
Hur kan man byta bort det?
– Jag hade fått nog, jag ville nåt annat. Jag ville bara byta bort det invanda och inrutade. Jag kände ingen frihet.
Knallejargong
Så hoppade han på grossistsvängen tillsammans med en kompis. Det gick väl något år, innan de till slut blev blåsta på pengar. Och då tvingades man sadla om.
Vi skriver 1990–1991 när Bertil Green tog klivet över till ”knallandet”.
– Och, jag ska säga dig, jag ångrar inte en dag under den tid jag farit land och rike kring och krängt, för det mesta strumpor, på marknader, festivaler och på torg.
Men annars kan det förstås vara lite si och så med det i knallejargongen. Eller som ”Brö-Johan” plötsligt säger:
– Det är ju inte så lätt för mig som har torgskräck. Men jag får ta yrket som social träning.
Och så hörs ett riktigt grovt, västmanländskt garv från ”Brö-Johan”, som dragits med öknamnet från den tid han sålde bröd. Numera är försäljningen inriktad på rökt och torkat kött.
Illuster samling
Det är annars en illuster samling herrar som alltid träffas på marknader och festivaler runt om i landet.
– Knappast någon sa väl att ”när jag blir stor ska jag bli knalle”. Lik förbannat har dom blivit det, säger Green och tillägger:
– Det måste nog finnas någon knalle-gen hos somliga. Och får den genomslagskraft, så tar den sig uttryck i en längtan efter att ge sig ut på vägarna. Den här genen kan, enligt mitt förmenande, finnas hos vem som helst. Jag vet till exempel en tidigare direktör inom textilbranschen som nu sadlat om till knalle.
Hur många mil tillryggalägger du i din bil under ett år?
– Det blir nog omkring 800 mil med ”mercabussen” med vidhängande släpkärra, om jag ska döma efter bensinräkningarna.
Men blir det inte svårt för dig att bara lägga av och att sluta träffa alla dina marknadskompisar?
– Självklart. Jag har väl runt ett par tusen knallekompisar. Men jag ska avslöja nåt för dig. När jag plockade ut min första pension i augusti förra året, så kände jag hur latmasken började krypa in i mig. Och på den vägen är det. Jag behöver ju inte längre jobba för att få ekonomin att gå ihop, så nu får jag väl ägna lite mer tid åt sambon sedan 32 år. Vi planerar att dra nedåt Europa och se oss omkring.
En bok på gång
Vilken marknad är höjdpunkten under året?
– Det nog Kiviks marknad i Skåne. Ska dit för sista gången i sommar, förresten. I övrigt är Norrköpingsfestivalen inte så dum. Inte heller marknaden i Örsundsbro går av för hackor.
Green berättar också att priserna för att få en plats på marknaderna har gått upp rejält.
– Tre dagar under Kiviks marknad kostar 14 400 kronor för en marknadsplats. Och då måste man ligga i för att få det hela att gå ihop. Jobb från tidig morgon till framåt tvåtiden på natten, ja man hinner inte ens med att få i sig en pilsner, skrattar han och får medhåll av ”Brö-Johan” som i andanom avslöjar att han har en bok på gång om knallelivet.
Vad ska den heta?
– Finns det nystekt abborre i himlen?