Ett stort antal långtidssjukskrivningar och omsättning på lärare är något som Katrineholm har fått hantera de senaste åren. 2013 och 2014 hade 43 respektive 13 långtidssjukskrivningar dokumenterats hos bildningsförvaltningen. I kommunens system räknas långtidssjukskrivning när det överstiger 15 dagar. Året därpå, 2015, exploderade dock siffrorna då 127 långtidssjukskrivningar dokumenterades. Det följdes av 115 följande år och 156 under 2017. I år har hittills 104 långtidssjukskrivningar inom bildningsförvaltningen registrerats.
Utöver sjukskrivningarna har kommunens skolor även haft stor omsättning på lärare. Sedan 2013 har enligt statistik från kommunen 142 behöriga lärare slutat samtidigt som 107 har nyanställts. Kommunen påpekar att siffrorna inte visar om de som slutat har bytt skola, flyttat sin anställning inom kommunen eller gått till en annan arbetsgivare.
Enligt lärare som Kuriren pratat med har dock sjukskrivningarna och omsättningen på personal orsakat en ond cirkel där fler lärare har sjukskrivit sig i och med att arbetsbördan ökat. Marie Axelsson jobbade i tretton år som gymnasielärare på Ellwynska fram till två år sedan då hon sade upp sig för att gå till Viadidakt. Hon menar att lärarna är stressade och jobbar under stor press. En bidragande orsak är stora elevgrupper.
– Man kunde inte stötta dem som behövde mycket hjälp tillräckligt och man kunde inte stimulera dem som var duktigast. Man hamnade i mellanmjölksundervisning, säger hon.
Hon tycker att man inte borde vara rädd för att dela upp eleverna i grupper utifrån individuella behov och hänvisar till vad Sveriges kommuner och landsting (SKL), skriver på sin hemsida. Där kan man läsa att skolans miljöer ska vara inkluderande samt att "skolan möter varje individ utifrån dess behov och anpassar sig efter eleverna – inte tvärtom".
– Idag är det så många elever som har särskilda behov. Jag kände att det hade behövts mindre elevgrupper och att man fick mer kontinuitet med dem.
En annan stressfaktor är lärarnas administrativa börda, menar hon. Något som har tagits upp flera gånger nationellt såväl som lokalt de senaste åren. I en rapport från 2013 som Lärarförbundet publicerade framkommer det att lärarna bara har 15 minuter per lektion till för- och efterarbete.
– Det var mer och mer dokumentation och kvalitetssäkringar. Man skulle vara på tå i alla områden och var ständigt stressad över att inte ha fyllt i alla matriser. Om jag inte hade skrivit något hade det inte skett. Det var väldigt lite tid för reflektion och jag kände att jag aldrig var färdig när jag gick hem från jobbet, säger Marie Axelsson.
Hon tar upp administrativa verktyg som Lärknuten och Ping pong, ett intranät för skolpersonal, elever och vårdnadshavare, som stora tidsslukare. Att systemen uppgraderades så ofta att det alltid var något nytt att sätta sig in i bidrog ytterligare till stressen.
– Det var för mycket och är man inte en datahacker eller tycker det är kul är det tungt, även om jag tyckte många delar var bra.
Maria Axelsson hade en bakgrund inom tandvården innan hon blev lärare. Efter många år i skolan gick hon tillbaka och jobbade som tandhygienist under ett år. Hon längtade dock tillbaka till skolan då hon tyckte om att undervisa. Men när hon kom tillbaka förklarar hon att det inte dröjde länge innan det stressiga klimatet gav sig till känna. Bytet till Viadidakt för två år sedan kom därför i rätt tid, menar hon.
– Det var en räddning för mig. Jag drog i handbromsen i tid så att säga.
Även inom grundskolan är trycket på lärarna stort och här, precis som på gymnasiet, vittnar lärarna om att de administrativa sysslorna tar mycket tid.
Jesper Ek är fritidspolitiker och gruppledare för Liberalerna och sitter även i kommunfullmäktige. Till vardags jobbar han som behörig lärare i engelska och tyska på Järvenskolan Tallås.
– Vi har ganska många lärare som upplever att det är stressigt, säger Jesper Ek.
Han förklarar hur lärarna måste fylla i bedömningsmatriser som visar hur eleverna ligger till betygsmässigt. Något som sker genom en onlineplattform.
– Sedan ska det fyllas i på annat håll också. Efter det ska mentorn sammanställa allt och göra en pedagogisk kartläggning över elevens behov. Det ska sedan följas upp och det är här den administrativa biten blir väldigt tungrodd.
Som lärare i tyska innebär det att Jesper Ek tillhör de tekniska informationsflödena inte bara för hans skola men även kransskolorna då han undervisar deras sexor i språket.
– Informationen är en jättekälla till stress. Det kommer meddelanden kors och tvärs från elever, lärare och adminpersonal. Jag behöver inte ha tillgång till minnesanteckningar från arbetsplatsträffen på Bie skola, men likväl kommer det upp i mitt flöde.
Han menar att när man efterlyser information ges ofta svaret att leta på Ping pong.
– Men det kan vara som att leta efter en nål i en höstack, säger han och tillägger att det under hösten har skett förbättringar men att det finns mer att göra.
Precis som Marie Axelsson anser Jesper Ek att storleken på klasserna är något som borde tas på större allvar. Samt att man inte ska vara rädd att dela upp eleverna efter behov och prestation.
– Med de stora grupper vi lärare har och ett evigt växande antal elever som behöver anpassningar i relation till olika behov, är det inte konstigt att många känner stress och att de inte räcker till. Och hur påverkas de elever som har lättast, får de utvecklas och nå sin potential? Knappast. Det är en i många lägen svår balansgång.
Malin Thuné Haraldsson är hem- och konsumentkunskapslärare och har alla sexor i kommunen. Själv menar hon att hon är skonad från stress men vittnar om hur hennes kollegor påverkas av en stor arbetsbörda.
– Jag har ett tacksamt ämne som barnen gillar och tycker om att komma till. Jag har också turen att ha halvgrupper. Men jag ser hur mina kollegor mår jättedåligt, säger hon.
Hon menar att lärarna har flera uppgifter som egentligen inte borde ingå i deras uppdrag.
– Om man fick önska skulle det anställas folk som har hand om de administrativa uppgifterna och kanske till och med kan kontakta föräldrar. För ibland känns det som att undervisningen kommer i sista hand.