De sista löven på träden utanför fönstret på Eva Mattsson Callhs tjänsterum på Kullbergska sjukhuset är färggranna, men snart utan liv. Det blir en inramning med stark symbolik under vårt samtal om kuratorns svåra arbete.
Hur orkar man arbeta i skuggan av döden hela tiden?
— Mina patienter har alla en obotlig sjukdom, oftast cancer. Jag finns till som stöd både för dem och för deras anhöriga, här på sjukhuset men oftast i deras hem. Min uppgift är att försöka göra det så bra som möjligt den tid som finns kvar. Det kan vara en kortare tid, men det kan också dröja år innan döden kommer. Det handlar om att lyssna, att ta emot alla känslor som finns, vara en ventil när smärta och sorg blir för stor och svår att bära, men också om att hjälpa till med praktiska saker som färdtjänst, säger kuratorn.
En del människor vill direkt ha kontakt med kuratorn när beskedet kommit, andra vill bli lämnade i fred. Eva Mattsson Callh arbetar i team med läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut och dietist, i en specialiserad cancervård för alla åldrar. När barn är svårt sjuka bli arbetet tyngre.
Hur klarar man att möta människor i livets slutskede?
— Jag försöker tänka på livet, säger kuratorn med eftertryck. När jag är hemma hos den sjuka och hans/hennes anhöriga är jag närvarande där och nu. Känner med och för dem. En del har lätt att prata om sin situation, andra inte. En del sörjer slutet under den sista tiden de lever, andra fortsätter att tro på hoppet.
— Ofta kan det vara lika svårt för de anhöriga, som för den sjuke. Det gäller att tillåta sig att både känna sorg över hur det blivit, "vila sig" från sorgen ibland. Tillåta sig att skratta och minnas de roliga sakerna.