Albertus Pictors minne lever genom hans bilder som efter 500 år fortsätter att fascinera kyrkobesökare, bland annat i Floda kyrka. Att göra denna kyrka till skådeplats för teaterspelet om denne Albert – Guds egen målare är förstås genialiskt. Att sitta i en kyrkbänk snett under de välbevarade bilderna samtidigt som Cappella Concertante återskapar medeltida musik som den kanske lät, och se Albert själv ta gestalt i Markku Kelloniemi och hans hustru Anna i Suzanne Ernrup, får historien att komma ruskigt nära. De var här, de har lämnat något kvar.
Frestas av modeller
Albertus kom till Sverige från Tyskland och arbetade hos Johan Målare, när denne dog tog han över rörelsen och änkan Anna. Det är kring relationen mellan Albert och Anna som Bo Ekman kretsar i sitt manus. De båda får förkroppsliga den eviga frågan om sant konstnärskap kontra nödvändigheten att skaffa mat för dagen.
Anna kräver att Albertus kompromissar och målar vad kyrkoråden vill ha, hon bromsar honom när hans motiv blir allt för spännande.
Kropp och ande
Albert frestas av förbjudna tankar om nya världsbilder och vackra modeller.
Här hittar man alltså både ett rätt så gubbsjukt tema och den urgamla föreställningen om mannen som ande och intellekt och kvinnan som kropp och jordbundenhet.
Det skulle ha kunnat bli riktigt pinsamt och tröttsamt, med Albert som en sorts frifräsande och uppfinningsrik Åsa-Nissetyp och Anna som en grinig Eulalia.
I stället är Albert – Guds egen målare ett starkt kvinnoporträtt. Tack vare Suzanne Ernrups kraftfulla skådespeleri målas det i stället upp en bild av en relation i balans.
Visst är Anna försiktig och tänker rent kommersiellt på makens måleri. Samtidigt är det hon som ser till att han kan fortsätta måla, hon ser till att han får uppdrag, får behålla uppdrag, äter sig mätt och sköter sin hygien.
Inga målningar
Utan Annas insatser förstår publiken, hade det förmodligen aldrig blivit några målningar i Floda kyrka, kanske inte heller någon riddare som spelar schack med döden i Täby kyrka, och därmed kanske ingen film som Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet.
Som åskådare har man ingen aning om det från början var tänkt att göra en kvinnopjäs när minnet av en manlig monumentalmålare skulle manifesteras i ett skådespel, eller om det är Suzanne Ernrup som sprängt fram sin Anna Pictor ur ett manus med en annan agenda.
I stället struntar man i det och njuter av skådespelet och alla Pictormålningarna i kyrktaket.