För mig som gått just den där stigen i flera år tycker det är märkligt att hon inte visste att den fanns och ännu märkligare att hon blir helt lyrisk. Visst tycker jag precis som hon att det är ett väldigt fint område och hur mysigt som helst, men jag blir inte lika exalterad som hon.
Jag antar att det beror på att jag är van. Mina ögon har vant sig vid de lummiga trädgårdarna och den porlande bäcken.
Katrineholm som i mångas mening, även mig själv när jag var i de yngre tonåren, är Sveriges tråkigaste stad har i själva verket mängder med saker att erbjuda. Staden kanske inte kan jämföras med en storstads utbud av uteliv eller shopping men i många andra avseenden är det en stad full av liv.
Kanske är det så att många i dag inte ger sig ut för att upptäcka vad deras stad har att erbjuda.
Jag har turen att genom mitt jobb upptäckt massor om min hemstad och närområdet . För utan två somrar på Katrineholms-Kuriren skulle jag inte ha kommit i kontakt med alla olika föreningar, evenemang och framför allt alla de eldsjälar som finns.
Inte visste jag att det till exempel arrangeras skeet-SM i Katrineholm eller att det finns en folkracebana utanför Vingåker. Det fick jag veta när jag förra sommaren vikarierade på sportredaktionen.
Och tänk vad många personer det finns som kämpar för gemenskapen och alla intressen som finns. Ni är riktiga eldsjälar och jag är väldigt tacksam över att jag fått träffa några av er.
Dessutom har jag hittat flera fina vyer och riktiga smultronställen längs vägen när jag åkt ut på olika jobb.
Från och med nu ska jag öppna ögonen ordentligt och ta med min kompis på en rejäl upptäcktsfärd. Tillsammans ska vi med våra cyklar upptäcka alla guldkorn som finns gömda i vår hemstad. Katrineholm är minsann inte Sveriges tråkigaste stad!